All these things
Och så var det det här med ord igen. Dom är ju något speciella. Eller, det är något speciellt med ord. Eller hur man nu säger det.
Kom att tänka på det idag, nu ikväll, av ingen anledning alls egentligen, men jag kom att tänka på det lite lätt.
Jag var ute på promenad idag i snön med en gammal bekant som börjar bli en god vän. Och då sa vi något som fick mig att börja tänka på ord. Det är trevligt må jag säga. Fast jag tror mamman och pappan inte tror att vi börjar bli goda vänner. Jag tror att mamman och pappan, häng med nu här, jag tror att mamman och pappan tror att jag och min gamla bekanta e kk.
Och det har varit ett jäkla snack om sånt på det senaste. Om kk-kamratskap. På alla möjliga håll och kanter har det pratats. Och definierats. Fast det har egentligen inte med saken att göra. För jag ville skriva om ord.
I förra veckan. När jag var på jobbet och stog inne i diskrummet och diskade, kom min chef förbi utanför och sa något till mig om att jag skulle komma och titta på något papper eller prata om något eller hur det var. Och då svarade jag honom med att vifta lite på händerna och berättade att jag skulle komma alldeles strax, först skulle jag bara torka av mina händer "för jag är så blöt", varpå min chef säger till mig "men Elin, så där kan du ju inte säga!". Fast det tyckte jag, så jag berättade för honom att han var nog den enda personen som jag, och där körde det sig rejält i min hjärna och jag visste inte vilket ord jag skulle använda, men utan någon, för utomstående, märkbar paus i talet, löste min hjärna det där på egen hand (den lyckas ibland, det gör den) och jag fortsatte berätta att han nog var den enda personen jag visste som skulle kunna koppla på det viset.
Fast jag tänkte säga att han var den enda person jag känner som skulle kunna koppla på det viset. Fast det ville jag inte. För jag tycker inte om att använda det ordet så. Jag skulle inte påstå att jag känner min chef. Visst, vi jobbar ihop och vi pratar en hel del med varandra, men jag skulle inte säga att jag känner honom. Det är nämligen inte ofta jag uttrycker mig så om någon som jag inte verkligen, känner. Som i känner, som i känner på riktigt känner.
Och titta vilket lustigt ord känner är när man läser det så här många gånger.
Så jag sa att han var den enda jag visste som skulle koppla på det viset. För vi känner ju egentligen inte varandra. Bara väldigt ytligt.
Jag vet att det kanske är allmänt att man säger att man känner någon när det är någon som man vet. Och att andra uttrycker sig på det viset förstår jag. Men jag får ändå fel vibbar.
För det där med vad ord innebär är ju så enormt olika från person till person. Enormt olika. Till exempel tänkte min chef, uppenbarligen, inte bara blöt när jag sa blöt, han tänkte liksom. Blöt. Och så tänker inte jag. Så vi som missuppfattade varandra lite där.
Det är precis som ordet Nöjd. Där har han och jag också olika uppfattningar om innebörden. Och det har lett till några smärre missförstånd oss två emellan.
Och det är egentligen läskigt att det då är språket vi förlitar oss som mest på för att förmedla åsikter, känslor, tankar, och så vidare, som mest när det, uppenbarligen (igen), är så subjektivt. Varför vi lyssnar på orden oftare än vi lyssnar på, ja, jag vet inte om det är så, men, ja, oftare än vi lyssnar på resten. Eller att vi i alla fall lägger som störst vikt vid orden, och inte vid, ja, resten.
Som i lördags! Jag skulle förklara ordet Outlaw för en vän, och jag förklarade det i sammanhanget som en som var lite utanför och inte riktig var som alla andra och följde deras regler. Som en som var lite, friare, medan den här människan som sagt outlaw hade menat det som att det var en rebell. Sen enades vi i och för sig om att vi skulle översätta det som Laglös. Och då blev alla nöjda. Men ändå. vilken olika uppfattning vi hade, om samma ord.
Jag undrar om det är därför som människor använder så olika många ord. En del använder ju knappt några ord alls för att få fram sin mening, medan andra behöver flera flera tusen ord. För att man lägger olika meningar i vad orden betyder.
Jag tror att det skulle kunna vara så.
Jag läste en gång i en bok att språket var, eller, ja, jag citerar istället
"Att omvandla vår tredimensionella värld till en bild i huvudet är alltid en fantasi, däremot kan vi använda oss av mer eller mindre gemensamma symboler för hur vi tror saker ser ut.[...] När man sedan ska förklara vad man har sett händer ytterligare förvrängningar eftersom språket är ytterligare ett subjektivt instrument. Så vi kan ändå inte jämföra vad vi tror att vi skulle ha kunnat sett."
Over and out
Elin
She's the MAN!
När badrumet så var färdigmålat begav jag mig in i sovrummet och började meka på papper i stället. Men! Så förstörde jag lite av det jag gjort (inte med flit!) för att jag inte hade rätt grejer att hålla på med och då lade jag ner och somnade istället. Och kan du tänka dig sån tur jag hade, för när jag vaknade var hjärnan igång igen på mig, som att jag aldrig lagt av igår kväll! Så jag satte mig i bilen, åkte in till äffären och köpte lite grejer som behövdes, och så åkte jag hem och fortsatte där jag slutade igår. Fantastisk dag!
Jag var lite rädd nämligen, när jag lämnade min teckning så där halvfärdig igår, att jag inte skulle kunna göra den färdig. För. Jag vet inte hur du är funtad, men för mig är det så att jag har som sånna, Flows skulle man kunna säga. Ofta på kvällen. Då man som blir knäpp i huvudet och alldeles kreativ och kan få till riktigt bra texter, eller man får en massa idéer på saker man skulle kunna rita, eller bygga, eller förslag på hur man skulle kunna möblera om i ett rum. Sånna Flows. Och medan man är i det Flowet då går allt som bra. Och det funkar. Och, även om det inte gör det, så hittar man bara på nya grejer och löser det som inte funkade. Det är det där när man kommit ur Flowet som det blir lite jobbigare, för då kan man inte, hur man än pressar sig och försöker, för sitt liv få till det så där bra som man fick när man Flowade. Och sen vet man aldrig igen när man kommer hamna i ett Flow. Så, gör lämnar man något ofärdigt som man börjat på i ett Flow, är det aldrig säkert att man gör det färdigt.
Någonsin.
Förstår du hur jag menar?
Wondrous Place
Har du börjat känna det i luften, vad som är på väg?
Det är samma visa varje år, så fort snön börjar smälta kan man känna att den är på väg. Ångesten. Även kallad våren.
Det är något speciellt med våren men jag tycker att varje år så drabbas en av samma märkliga känsla att man måste göra någonting nytt. Det går inte längre bara att sitta och göra ingenting. Man måste ta tag i livet och hitta på saker att göra, radikala grejer. Flytta, byta pojkvän, slå ett världsrekord, ja något stort!
Jag tror det var därför man uppfann vårstädningen. De gamla hemmafruarnas vårångeststädning typ.
Så idag började jag måla om badrummet. Ett sånt desperat försök att göra någonting som är tänkt att göra livet lite bättre. Ja och ikväll när målarfärgen tagit slut och jag var in till färghandeln för att köpa mer, stannade jag till en sväng på biblioteket och lånade lite nya Cd-skivor. För det är något visst med Cd-skivor.
Nu är jag bara så galet sugen på att börja måla igen, sätta på musiken på min spelare på volym 27 (det låter i hela huset då), öppna en flaska vin, en burk Ben & Jerrys New York Super Fudge Chunk, dra på mig min målartröja , bli full som satan och bara.
Måla väggarna kritvita.
En kväll som vilken annan
Och om samtida relationsproblem på film! Yyyyes! Där satt den!
Det var väl inte exakt vad jag tänkt skriva från början men det får duga för nu sitter jag här och börjar få panik över att jag vill sova. Dessutom smakar det nachos i min mun... Blää.
Det är lika bra att göra så här när man får en bra idé till en seriös text. Man skriver ner den. I. Ja, man skriver ner idéen i en mindre seriös text, för då vet man att man inte glömmer idéen och då blir chansen att man faktiskt någon gång i framtiden skriver den där seriösa texten i alla fall en liten chans större.
Oj vad långt det blev. Och jag som hade tänkt fatta mig kort. Så gick det med den saken!
So long everyone!
You know what I see?
Jag drack te idag, vilket var väldigt trevligt. Det är ju inte varje dag man gör det menar jag.
Jag hade en bekant över en liten timme på eftermiddagen som jag drack teet med, vi hade ju så klart varsin kopp med te, men vi drack våra varsina koppar någorlunda samtidigt menar jag.
Mitt under vårt tedrickande och pratande kom jag på att jag verkligen längtar till sommaren nu! Det ska bli så härligt med så många människor på så gott humör och solsken och semester och kubb och saker att hitta på och att slippa klä på sig så mycket varenda gång man ska gå ut. Det ska bli fantastiskt härligt när det är sommar igen!
När jag kom att tänka på sommaren att komma nu 2010, kom jag att tänka på förra sommaren också, och på alla fina minnen därifrån, och alla mindre fina och då blev jag bara sådär alldeles varm i kroppen och fick för mig att jag var tvungen att skriva ner det alltihop. Så. Nu har jag gjort det!
Många kramar och tack för komplimangerna! God natt!
Oj vad jag är vuxen
Okej jag älskar min bil, men det här är en sån annan grej jag tänkte skriva om, en sån, icke materiell grej. Sak..? Vad blir det om det inte är materiellt, det blir väl varken grej eller sak egentlligen kom jag på?
I alla fall så kom jag på nu när jag som bäst stod och plockade fram frukosten och egentligen, verkligen, inte alls har tid att sätta mig ner och skriva en massa, att jag älskar att tänka.
Det är helt enkelt en fantastisk mekanism det där tänkandet! Jag menar inte typ "ååå jag tycker de e så coolt hur hjärnan fungerar å nervtrådar hit å dit å signaler och att vi rör benen utan att reflektera över det och så vidare, och så vidare", nej jag menar det här när man medvetet tänker. När man tänker tankar som i ord. Det är fantastiskt.
Och som när man tänker så där och så tror man att man har koll på vad man tänker och så drar hjärnan iväg i en helt ny eller annan riktning än den man trodde man höll på och tänkte i och så, huxflux, tänker man på något nytt, och man vet inte hur man kom dit. Det är så, för att än en gång upprepa mig, fantatastiskt!
Eller vänta, vi sätter knorr på det och gör det lite tyngre för alltså, det är inte bara fantastiskt egentligen, det är PHAN-tastiskt!
Idag ska jag förresten köra hyrbil för första gången i mitt liv. Jág har hyrt den, en Ford Focus. Flexifuel.
Läckert, eller hur
Hej!
Nu vet jag att det blir väldigt neggo här, och att sist jag skrev så var det också väldigt neggo, och gången innan dess och gången innan dess och gången innan dess, men okej, det är lite så det är just nu bara, lite neggo. Och jag har faktiskt skrivit en gång om något som var positivt och glatt. Så det så!
Oookeeej. Hur som hellst så är det huvudet upp och fötterna ner fortfarande, lika bra att försöka hålla det så, har hört att det typ kan bli lite tokigt annars och att allt blod som samlas uppe (eller ja, det blir väl nere då...) i huvudet om man har tvärt om från huvudet upp och fötterna ner kan orsaka skador och att man kan få men för livet och sådär om man håller på för länge, så, som sagt, lika bra att ha rätt sida rätt. Så att säga.
En sak jag inte tycker om var det ja. Det var då självaste vad svårt det ska vara att komma till skott idag då, vilket helt och hållet osökt får mig att börja tänka på fjällenresan här för några veckor sedan... Sälen '10 -legendary...
Har en god vän skrivit på gipset faktiskt!
Nu så. Ta mig i kragen Elin och skriv det var hon satte sig ner för att skriva.
USCH, LÄSKIGT DET DÄR NÄR EN BÖRJAR SKRIVA OM SIG SJÄLV I TREDJEPERSON... Och där hade Caps Lock gått på utan att jag såg det, för jag skriver bara med en hand nu för tiden och då är jag tvungen att titta på tangentbordet hela tiden och sen orkade jag inte radera och skriva om allt igen Utan Caps Lock igång så då skrev jag en förklaring istället som säkert tog dubbelt så lång tid att plita ner...
Jag tycker inte om människor som ringer med dolt nummer.
Så där! Finaly!
Egentligen hade jag tänkt att skriva en annan grej som var mycket längre men sen kom jag på att det var mycket roligare att skriva en liten såndär kortgrej eftersom det tog typ ett år att komma fram till det. Och jag vet att den här efterförklaringen lite som förstör (btw! längtar typ lite i smyg efter att klockan ska bli åtta för då går det ett spännande program ikväll på Kanal 5) det roliga i den där poängen med kortgrejen men det ger jag blanka f. a. n. i just nu :)
Oooooo! Jag verkligen älskar att skriva inlägg utan någon som hellst mening!
Vad står på schemat?
Om du då skulle skicka in mig i min tvättstuga, säg, ja, inte vet jag... Säg tio minuter, och fråga mig igen när jag kommer ut.
"Vart bor han?"
You could have just told us no though, you didn' have to be rude
Jag vet att du kanske kommer att rynka lite på näsan nu när jag lägger fram mitt det som jag ska lägga fram här, men det är så här jag tänker.
För, senast jag kollade, så var jag inte bara kompis med mina vänner. Visst var jag kompis med dem (eller ja, det finns visst en som jag inte kommer riktigt överrens med just alltid men det har egentligen inte med saken att göra här... ), men jag var inte bara kompis. För att vara vänner är inte så bara.
Det krävs en hel del vänner emellan.
Om du någon gång har spelat The Sims borde du veta vad jag menar. Okej, honestly, gubbarna i The Sims verkar visst egntligen inte vilja vara vänner på riktigt, för de e ju typ omöjliga att behålla om de inte bor i samma hus som ens egen gubbe och när man fått tolv stycken att flytta in (med en trettonde på gång) för att försöka hålla vänskapen uppe, så är det inte lätt att behålla dem då heller för då finns det inte plats med fler sängar i vardagsrummet (och alla vet hur sjukligt grinig en Sim som inte fått sova blir) så de börjar som bråka internt och blir ovänner i alla fall och sen stänger man av spelet och öppnar aldrig den tomten igen. Visst händer det att man stöter på dem när man går ut och hämtar posten med sin nya gubbe, men man passar sig ordentligt för att komma dem allt för nära. För man vet hur de är.
I alla fall. Man är inte bara vän med sina grannar i The Sims. Det krävs lite av gubben du spelar för att grannarna ska fortsätta vara med dig.
Precis som i verkligheten.
Att säga till någon att man bara vill vara vän, är på något, lite förolämpande kan jag tycka. (Och nej, det är med flit, stoppa inte in nåt osynligt, mentalt "sätt" efter något.)
Självklart är den allmänna uppfattningen inte att det är otrevligt att säga till någon att man bara vill vara vän. Jag menar, jag skulle gissa att det anses som ett av de finare sätt man kan, som de säger i staterna, turn someone down på.
Men jag tycker att det är det.
Så det så.
Twisted and Deranged
Idag har jag pratat i telefon i sammanlagt två timmar och tolv minuter. Jag har lockat mitt hår. Jag har lyssnat på musik i 78 minuter, suttit i bilen 3,6 mil, och så har jag druckit varm choklad med vaniljsocker i, som, btw, smakar likadant som den där gamla lipsylen som fanns när en var mindre och som var lila, på eftermiddagen.
För det är sånt man gör när man inte går till jobbet.
Och det är värdelöst.
Inte börjar man tänka något vidare heller. Fast än man kan tänka sig. När man inte har mycket att göra vore det ju inte helt konstigt om man började tänka på en massa saker istället. Som för att fylla ut tiden liksom. Börja fundera på världspolitik och Gud, och krig och gamla filosofer och deras idéer och sånt. Det skulle inte var helt orimligt att det var sånna tankar som började ta upp tid. Men det är tomt.
Blankt.
Empty.
Ihåligt.
Pick your synonym!
Jag börjar känna mig lite som hon den där storbystade blondinen i Scary Movie filmerna. Förutom att jag varken är storbystad eller blond då... Eller jagad av en galen mördare heller för den delen...
Vad jag vet.
Och valborg då? Hur blir det på valborg?
När man börjar titta på klockan för ofta
Jag tror du känner till att om du får en blåsa i munnen är det någon som har snackat skit om dig. Och att när du kliver på en A-brunn betyder det Avbruten kärlek. Du känner antagligen även till att om du tittar på en digitalklocka som i det precisa ögonblick du vilar ögonen vid dess urtavla, visar samma siffror på båda sidor av de två punkterna i mitten, betyder det att någon tänker på dig just nu.
Jag har fått en sällsynt ovana att titta på digitalklockor.
Det började snart efter midsommar. Veckan efter tror jag. Nåt sånt.
Flera gånger då jag tittat på klockan hade den råkat visa likadana siffror. Allt sedan jag första gången hörde någon berätta för mig hur det låg till när man råkade se det här, inte allt för frekvent förekommande fenomenet, har jag alltid reflekterat över hur det ligger till när jag sett det. Jag har alltid tänkt “Undra vem som tänker på mig?”. Så när det här fenomenet uppkommer, på en och samma dag, ungefär fyra gånger, och jag varje gång tänker “undra vem som tänker på mig?”, då är det lätt att börja fundera över att det hänt ofta. På en och samma dag.
När jag noterat det här, började jag allt som oftast titta på klockan i tid och otid. Inte för att jag så mycket undrade vilken tid på dygnet det var, utan mer för att jag inte hade något annat att göra. Eller inte sysselsatte mig med något just då. Och ju oftare jag tittade på klockan och såg att någon tänkte på mig, desto större blev behovet av att notera klockslag.
Ser du den onda cirkeln?
Ovanstående har som sagt blivit en ovana, jag tittar på klockan hela tiden. Framförallt klockor av den digitala
sorten. Ibland till och med planerar jag när jag borde titta på klockan och hoppas att den ska visa tvillingar.
Fast då kommer jag på mig själv med att vara utomordentligt larvig. Så om jag tajmat väl och fått in en träff brukar jag tänka att det inte borde räknas.
När jag tajmat.
Så för några dagar sedan (i skrivande stund, gud vet när det här skriveriet publiceras och når dina ögon), slutade jag helt sonika att bry mig. Jag tittade på klockan när jag ville veta tiden och jag kollade inte en extra gång för att se om 22:21 hade ändrats till 22:22 eller bannade mig själv över att inte tittat några sekunder tidigare om den stod på 18:19.
Men så hände det igen.
16:16.
Och jag var fast. Igen.
Igår hände det tre gånger. Idag två.
Och jag kan inte bli kvitt tanken på att någon i världen tänker på mig. Och jag undrar så vem det är och vad hon vill. Den där mystiska människan. Hon som jag inte vet varken namn eller ansikte på. Hon som kan vara en god vän, en gammal klasskamrat, grannen, en kille jag träffat i baren, någon fullkomlig främling som sett mig på facebook eller i skolkatalogen? En barndomskärlek? En ovän?
Det enda jag vet är att det är Någon.
För på precis samma sätt som att jag inte kommer kunna ha en riktigt stor kärlek innan jag börjar bry mig om att ta en omväg förbi A-brunnarna, lika väl vet jag att någon tänkte på mig idag 13:13.
(Sommaren 2009)
The beginning of the end
Visst vet man när något slutar?
För allt har en början.
Det finns vissa tillfällen i livet när man känner att man är precis i början av slutet.
Vill man vara pessimist kan man se hela livet så. Att födseln bara är början till döden. Och så är det visst, men jag syftar till lite kortare avsnitt i livet. Den period mellan början och slutet då man lever. Livet.
Det handlar om Oss. Det finns den dagen, den händelsen, den kommentaren, då man vet att det är början på ett slut. Då man vet man inte kommer kunna komma längre. Att det inte går att räddas. Man har inget mer att ge varandra.
Ett slut kan börja på många sätt. Och det behöver inte vara definitivt. Men när man känner början på slutet. Då är det oundvikligt. Likt att alla varelser dör, så kommer Vi. också att göra det. När man känt början.
Jag hatar att göra slut.
Det är så deprimerande.
Let's squish our fruits together
Det talas om att en bild säger mer än tusen ord...
... alltså har jag här med Tjänat in dryga femtusen ord. Vilket ger mig en bra jäkla kvot att starta med nästa gång jag får lust att skriva.
Rubriceringstekniker
Elin calling!
First of all, I whant to thank you all for this spectacular show you have put on tonight..! And second..! That dress you are wearing is really fantastic!
So now, here are the results of the elinish voting:
...
and finally 12 points goes to..!
Det här med rubricering.
Satt och läste igenom några gamla inlägg, i brist på annat att göra. Och kom att tänka på en insändare jag läste i lokaltidningen för en tid sedan. Den handlade om att se mer av en text än bara rubriken. Att rubriken kan vara vilseledande, eller att den kanske inte ens har relation till vad som står i resten av texten. Insändaren av insändaren ville att människor skulle sluta opp med att läsa en artikel på de första fem orden. Typ.
Jag kom att tänka på den insändaren. Bara sådär...
Att inte vara full, är gravt underskattat
Efter att ha levt mina blyga, snart 19 år, har jag helt om det senaste kommit till insikt med ett av de sociala, inte problem, jag hittar inget ord som passar, men, "problem" som jag dras med.
Det handlar om alkohol.
Ett allt för vanlig scenario när man en fredagskväll som vilken annan håller på och förvärmer med vännerna är för mig snabbfyllan. Man kommer dit vid sju, åtta, börjar göra sig vacker, hjälper andra att göra sig vackra, småpratar, lyssnar på bra musik, har det allmänt trevligt och väntar eventuellt på något slags hinder som ska avlägsna sig innan cidern och vinet plockas fram.
Säg att det blir läge runt halv nio.
Min närmaste bekantskapskrets, och de jag oftast festar med, är en samling människor som allihop tycker att klockan tio är ett klockslag nog så väl att gå in på utestället som något, en punkt som vi ofta diskuterat eftersom jag ställer mig tveksam i frågan.
Klockan tio betyder att man åker runt halv tio. Vilket ger en förfesttid på ca sextio minuter. Här kan vi snacka om att suga i oss!
Problemet med snabbfyllan är inte bara just det att man måste klunka så förfärligt (även om det inte alltid är så kul...), nej. Det största problemet är otrevligheten och Pang-effekten.
Otrevligheten innebär varken mer eller mindre än vad det står. Det känns helt enkelt inte trevligt att Hälla i sig. Osocialt.
Pang-effekten syftar så klart på känslan "Nej nej, det e lungt, jag känner knappt av något- oh jiees, nu snurrar det innåthelvetehär!"
Typ.
I och med snabbfyllan, som egentligen har som enda mål att göra dig riktigt berusad innan du går in på krogen, försvinner liksom halva grejen med alkohol. Gemenskapen.
Att ta en drink på balkongen, ett glas vin till maten, en öl vid grillen eller lite whisky i soffan är förbaskat underskattat. Att dricka för trevnadens, istället för fyllans, skull.
Om det sen händer att man blir lite rund om foten under middagen finns det få saker som känns på det sättet som när man häller i sig lite vatten och känner hela kroppen bli lite mer sig själv igen. Den var på väg. Men den blev inte full. Det , mina damer och herrar, det är härligt.
Jag vill inte med detta säga att fyllan är överskattad, gud nej! Det enda jag vill säga är faktum att inte vara full, det är underskattat.
(Juli 2009)
Gud vilken kärring jag är....
I min vackra vita vintervärld
En ny dag. Ett nytt år.
Det ska inte bli någon ny årskrönika.
Det snöade ute i morse. Nu har det slutat. Men det ligger fortfarande ett tjockt lager nysnö kvar.
Jag vet inte sist när det var så här mysigt och kallt och snöigt på den andra dagen på det nya, andra året. Kanske var det förra året. Jag kommer inte ihåg. Vet inte alls om det var kallt och snöigt då. Eller ja det var kallt. Men inte fasansfullt. Var det snö? Jag vet att det har snöat, men det kanske var året innan, eller två år innan dess. Året 2006.
Snö är ett tacksamt ämne att skriva om.
Det finns liksom så mycket olika att berätta. Att den är kall. Att den är blöt. Att den är vit.
Man kan skriva om hur den var hård när man ramlade, eller mjuk så att man inte kunde krama en snöboll av den.
Vilket påminner mig om att jag inte gjort någon snölykta i år.
Inte så att jag brukar göra snölyktor något särskillt ofta. Det är ingen tradition eller liknande. Men det händer ju att man gör en. Ibland.
Snö är så bra. För alla kan relatera till den.
Jag tycker synd om människorna i afrika som inte fått se snön.
Och jag tycker synd om mig som inte fått se öknen.
Än.
Violett Hill
Hade en text för dryga året sedan som handlade om den.
Och jag har tänkt på det där. Det där med låtar. Som man tycker om.
Jag har tänkt på det där med låtar som man tycker om och man bara älskar dom och. Ja. Man liksom tycker om dom så mycket att man som vill att hela världen ska få höra dom och förstå hur mycket man tycker om dom. För.
"Guuuu! A men ja ba' äääälskar den här låten!"
Så då berättar man för sina vänner och bekanta att den här låten den är bra. Den är toppen och du borde verkligen lyssna på den. Och man älskar den verkligen.
Tills man har berättat.
Ge det att du hör den tre gånger till. Sen är den slut. Sen är den inte lika bra längre. Låten blir bara inte bra längre.
Jag förstår inte varför. Men det här händer mig hela tiden!
Sen jag blev musikintresserad (typ, två år sen?) och började hypa på enskilda låtar och band så har jag råkat ut för det här fenomenet ett flertal gånger. Och jag förstår det verkligen fortfarande inte!
Vad är det som gör det?
Ingen aning!
Jag bara vet att det är så det är. Och blir? Är? Blir? Jag vet inte?...
Men nu har jag inte sagt att jag gillar Violet Hill. Bara så att du vet.
Kärlekens alla färjor
Visst är det väl så där härligt mystiskt nu om kvällarna när det är så här kallt ute.
Diskmaskinen på jobbet gick sönder tidigare i veckan. Den var bara trasig i en dag, men det hade som lite samma effekt som när radion gick sönder. Man börjar tänka lite väl mycket. Och när tänkandet väl kommer igång blir det som ett flow som inte lägger av bara när man slutar diska, utan det som håller i sig.
Altså. Jag vet inte om det bara är jag. Men jag har tänkt på att livet e en jävla bra grej det där. Det liksom innehåller ju så mycket saker.
Och sen har jag tänkt på hur sjukt coolt det är med rymden och solen och månen och att jorden lutar och att vi faktiskt flyger omkring i universum utan att det ens märks för oss här på jorden som har våra liv. Och att jorden dessutom snurrar samtidigt.
Jag har tänkt på att det är dåligt med krig. Och att alldeles för många människor dör i onödan när de måste kriga. För båda sidor är faktiskt goda. Det är ju bara från vilken sida man ser på det ifrån som avgör vem man hejar på. Och egentligen finns det bara förlorare när det kommer till krig. För. De goda dör alltid.
Det finns en till sak som jag har tänkt på. När det går bra för någon är det många människor som liksom har lite svårt att glädjas åt det. Det finns många missunsamma människor.
Till exempel hatar jag Agnes. Don't ask me why, 'cause I don't know!
Sen har jag tänkt på att religioner är det bästa att tillgå om man vill styra en massa. En fiende funkar också i och för sig.
Jag har tänkt på att man blir glad av männniskor som tittar på en och ler.
När jag flyttar hemifrån vill jag bo i en lägenhet med två rum och kök. Minst två rum. Och så vill jag ha det fint.
Jag vill ha en handgjord matta på golvet, och ett bord med krökta ben.
På julen ska jag pynta med rött och guld. För rött och guld är väldigt fint på julen.
Jag skulle kunna tänka mig att jobba som handskakerska. Att bara stå och hälsa på människor hela dagarna och ta i hand med dem och undra vad de är för slags personer. Jag tror i och för sig inte att det finns ett sånt yrke.
En annan sak som jag tänkt på är hur svårt det är att komma på vad man vill göra med sitt liv.
När bestämmer man det? Och när börjar livet som man vill göra? Eller är det så att man redan gör det? Och att allt som kommer att bli som det blir av sig självt, eller kommer det en dag när man säger; "Det här vill jag göra med mitt liv" och först då börjar man göra det som kommer att vara livet?
Fredagar är veckans bästa dagar. Tror jag. Fast måndagar är oxå väldigt bra. Och torsdagar. Det är svårt att bestämma vilken som är bäst på någe vis.
Det är konstigt att alla människor kommer att dö en dag. Och det är bra att det finns personer som jobbar för att ingen ska göra det i förtid. Till exempel de som bygger skyddsannordningar till grävmaskiner. Och de som driver Musikhjälpen i P3 och SVT 2. Och alla andra.
Och sen har jag tänkt på att det är roligt att du finns. För fanns du inte skulle du inte läsa det här. Och då skulle du inte få ett tips om den finaste komplimangen som finns. Jag hörde den på radion i morse. Dom sa;
Du är så bra på att vara du
Nu är jag färdig. Så lyssna gärna klart nu när du har läst. Den är en fin bit den här.
Inte lika jobbigt
Fast jag kom på en annan grej jag kan skriva om!
Nu precis nu kom jag på den.
Jag var hos doktorn idag. Var en sväng förbi husläkarmotagningen och skulle kolla en grej, och då får man för det mesta något att berätta. När man har varit på sjukhuset.
Min doktor hette Svante. Jäklar, tänkte jag. Svante. Gammal och sävlig. Det tycker jag är en Svantedoktor.
Och jag är inte så förtjust i Svantedoktorer. Sånna som är långsamma och sävliga. Jag gillar yngre doktorer. Som är sakliga och effektiva och som säger "Du är frisk, gå hem med dig!" eller, "Du är sjuk, ät tabletter i två och en halv dag och sen kan du jobba igen!". Inte doktorer som är makliga och håller på och säger "ja... och hur länge har du känt så...? mmm... , det skulle kunna vara..." eller "nej... men, jag tycker, att du ska gå hem, och vila. och sen får vi se. och blir det inte bättre imorron... så får du höra av dig..? okej..?"
Så döm min förvåning när Svante kommer ut i väntrummet och ropar upp mig och jag möts av en stilig, och framför allt, ung(!) doktor!
Han var så trevlig! Han var duktig. Och han var snygg!
Jag har aldrig förr träffat en snygg doktor. Har trott alltid att det där med snygga välutbildade karlar bara varit en myt. Tills idag. Halleluja prais the lord! Jag har hittat min blivande make.
