swedishidiotat

En ny dag. Ett nytt år.
Det ska inte bli någon ny årskrönika.

Det snöade ute i morse. Nu har det slutat. Men det ligger fortfarande ett tjockt lager nysnö kvar.
Jag vet inte sist när det var så här mysigt och kallt och snöigt på den andra dagen på det nya, andra året. Kanske var det förra året. Jag kommer inte ihåg. Vet inte alls om det var kallt och snöigt då. Eller ja det var kallt. Men inte fasansfullt. Var det snö? Jag vet att det har snöat, men det kanske var året innan, eller två år innan dess. Året 2006.

Snö är ett tacksamt ämne att skriva om.
Det finns liksom så mycket olika att berätta. Att den är kall. Att den är blöt. Att den är vit.
Man kan skriva om hur den var hård när man ramlade, eller mjuk så att man inte kunde krama en snöboll av den.
Vilket påminner mig om att jag inte gjort någon snölykta i år.
Inte så att jag brukar göra snölyktor något särskillt ofta. Det är ingen tradition eller liknande. Men det händer ju att man gör en. Ibland.
Snö är så bra. För alla kan relatera till den.

Jag tycker synd om människorna i afrika som inte fått se snön.
Och jag tycker synd om mig som inte fått se öknen.
Än.