swedishidiotat

Och VARFÖR VARFÖR VARFÖR kan jag inte göra stycken på min jävla blogg!!!! Aaaaarrrrrggghhh!

Jag längtar efter att sitta ner på ett fik. Eller en restaurang. Eller en pub för den delen också. Att sitta ner, en helt vanlig vardag och sitta där. Och skriva. Kanske läsa lite om jag får lust, ta en paus. Dricka kaffe. Ta en smörgås, en soppa? Sitta där länge, och lyssna på människor, och titta på hur dom beter sig, och att skriva om dom. Eller att låta bli att skriva om dom. Att skriva om mig. Att tänka lite på världen och att bara sitta där en hel dag och låta den flyga förbi utanför. En vardag. När allt är precis som vanligt och som det ska vara, att få ta en paus då. Att bara sitta där och se alla andra ha det precis som vanligt. Utanför allt. Bara som en observatör. När man annars är precis mitt i och lika uppblandad som alla andra. Och det måste vara en vardag. För på helgen är inte allt riktigt normalt längre. Då blir det annorlunda. Människor. Förändras. På helgen är hon någon annan. Han är den som köper morgontidningen på Ica och går hem och äter flingor till frukost, fast han egentligen brukar äta smörgås. Och hon. Hon som alltid bara kommer hem och lägger sig på soffan efter jobbet. Jo hon går på långpromenad längs med ån, och, sen kanske hon ringer en kompis hon inte hört av på ett tag. Och dom blir så bra. På helgen. Eller så blir dom dåliga. Dom är inte sig själva. Dom är inte som vanligt. Men på måndagen. Eller på torsdagen när dom går på café eller restaurang, eller pub för den delen, då är dom som vanligt. Då är dom sig själva. För det är det jag vill dela. Det är den biten jag vill se. Jag vill inte veta om dom har morgonrocken på till klockan ett på lördag. Jag vill veta vad dom har för skor, och hållning och hur dom håller i plånboken nu på tisdag. För det är dom människorna som inspirerar mig. Det är dom som får mig att vilja bli lite bättre än vad jag är. Det är dom som får mig att tänka på att det finns andra som också behöver bli inspirerade, och att precis som dom inspirerar mig, kan jag vara den som inspirerar någon annan. Och det är dom som får mig att vilja ge det där lilla extra. Att bli lite bättre. Att bli glad. Det får dom mig att bli. Och allt dom behöver göra är att vara där. Som dom är varje dag. Att bara gå vidare med sitt liv och låta någon annan se på när dom gör det. Det är allt jag kräver. Att få observera en dag. Bara en. För att bli lite bättre. Och det spelar ingen roll om det är på ett fik, en restaurang, eller en pub för den delen.