Violett Hill
Hade en text för dryga året sedan som handlade om den.
Och jag har tänkt på det där. Det där med låtar. Som man tycker om.
Jag har tänkt på det där med låtar som man tycker om och man bara älskar dom och. Ja. Man liksom tycker om dom så mycket att man som vill att hela världen ska få höra dom och förstå hur mycket man tycker om dom. För.
"Guuuu! A men ja ba' äääälskar den här låten!"
Så då berättar man för sina vänner och bekanta att den här låten den är bra. Den är toppen och du borde verkligen lyssna på den. Och man älskar den verkligen.
Tills man har berättat.
Ge det att du hör den tre gånger till. Sen är den slut. Sen är den inte lika bra längre. Låten blir bara inte bra längre.
Jag förstår inte varför. Men det här händer mig hela tiden!
Sen jag blev musikintresserad (typ, två år sen?) och började hypa på enskilda låtar och band så har jag råkat ut för det här fenomenet ett flertal gånger. Och jag förstår det verkligen fortfarande inte!
Vad är det som gör det?
Ingen aning!
Jag bara vet att det är så det är. Och blir? Är? Blir? Jag vet inte?...
Men nu har jag inte sagt att jag gillar Violet Hill. Bara så att du vet.
Kärlekens alla färjor
Visst är det väl så där härligt mystiskt nu om kvällarna när det är så här kallt ute.
Diskmaskinen på jobbet gick sönder tidigare i veckan. Den var bara trasig i en dag, men det hade som lite samma effekt som när radion gick sönder. Man börjar tänka lite väl mycket. Och när tänkandet väl kommer igång blir det som ett flow som inte lägger av bara när man slutar diska, utan det som håller i sig.
Altså. Jag vet inte om det bara är jag. Men jag har tänkt på att livet e en jävla bra grej det där. Det liksom innehåller ju så mycket saker.
Och sen har jag tänkt på hur sjukt coolt det är med rymden och solen och månen och att jorden lutar och att vi faktiskt flyger omkring i universum utan att det ens märks för oss här på jorden som har våra liv. Och att jorden dessutom snurrar samtidigt.
Jag har tänkt på att det är dåligt med krig. Och att alldeles för många människor dör i onödan när de måste kriga. För båda sidor är faktiskt goda. Det är ju bara från vilken sida man ser på det ifrån som avgör vem man hejar på. Och egentligen finns det bara förlorare när det kommer till krig. För. De goda dör alltid.
Det finns en till sak som jag har tänkt på. När det går bra för någon är det många människor som liksom har lite svårt att glädjas åt det. Det finns många missunsamma människor.
Till exempel hatar jag Agnes. Don't ask me why, 'cause I don't know!
Sen har jag tänkt på att religioner är det bästa att tillgå om man vill styra en massa. En fiende funkar också i och för sig.
Jag har tänkt på att man blir glad av männniskor som tittar på en och ler.
När jag flyttar hemifrån vill jag bo i en lägenhet med två rum och kök. Minst två rum. Och så vill jag ha det fint.
Jag vill ha en handgjord matta på golvet, och ett bord med krökta ben.
På julen ska jag pynta med rött och guld. För rött och guld är väldigt fint på julen.
Jag skulle kunna tänka mig att jobba som handskakerska. Att bara stå och hälsa på människor hela dagarna och ta i hand med dem och undra vad de är för slags personer. Jag tror i och för sig inte att det finns ett sånt yrke.
En annan sak som jag tänkt på är hur svårt det är att komma på vad man vill göra med sitt liv.
När bestämmer man det? Och när börjar livet som man vill göra? Eller är det så att man redan gör det? Och att allt som kommer att bli som det blir av sig självt, eller kommer det en dag när man säger; "Det här vill jag göra med mitt liv" och först då börjar man göra det som kommer att vara livet?
Fredagar är veckans bästa dagar. Tror jag. Fast måndagar är oxå väldigt bra. Och torsdagar. Det är svårt att bestämma vilken som är bäst på någe vis.
Det är konstigt att alla människor kommer att dö en dag. Och det är bra att det finns personer som jobbar för att ingen ska göra det i förtid. Till exempel de som bygger skyddsannordningar till grävmaskiner. Och de som driver Musikhjälpen i P3 och SVT 2. Och alla andra.
Och sen har jag tänkt på att det är roligt att du finns. För fanns du inte skulle du inte läsa det här. Och då skulle du inte få ett tips om den finaste komplimangen som finns. Jag hörde den på radion i morse. Dom sa;
Du är så bra på att vara du
Nu är jag färdig. Så lyssna gärna klart nu när du har läst. Den är en fin bit den här.
Inte lika jobbigt
Fast jag kom på en annan grej jag kan skriva om!
Nu precis nu kom jag på den.
Jag var hos doktorn idag. Var en sväng förbi husläkarmotagningen och skulle kolla en grej, och då får man för det mesta något att berätta. När man har varit på sjukhuset.
Min doktor hette Svante. Jäklar, tänkte jag. Svante. Gammal och sävlig. Det tycker jag är en Svantedoktor.
Och jag är inte så förtjust i Svantedoktorer. Sånna som är långsamma och sävliga. Jag gillar yngre doktorer. Som är sakliga och effektiva och som säger "Du är frisk, gå hem med dig!" eller, "Du är sjuk, ät tabletter i två och en halv dag och sen kan du jobba igen!". Inte doktorer som är makliga och håller på och säger "ja... och hur länge har du känt så...? mmm... , det skulle kunna vara..." eller "nej... men, jag tycker, att du ska gå hem, och vila. och sen får vi se. och blir det inte bättre imorron... så får du höra av dig..? okej..?"
Så döm min förvåning när Svante kommer ut i väntrummet och ropar upp mig och jag möts av en stilig, och framför allt, ung(!) doktor!
Han var så trevlig! Han var duktig. Och han var snygg!
Jag har aldrig förr träffat en snygg doktor. Har trott alltid att det där med snygga välutbildade karlar bara varit en myt. Tills idag. Halleluja prais the lord! Jag har hittat min blivande make.
