Mammas nya kille 21 oktober
If the answer is no, can I change your mind?
Tidigare i veckan fick jag ännu en aha! upplevelse kring det här med hur relativt allting är.
Vet inte om jag har skrivit om det förut, den texten kanske ligger någonstans, hopknölad eller nåt, under en säng eller i ett skrivblock, den skulle visst kunna göra det, och så är det ingen annan än jag som har sett den. Det skulle kunna vara så. För jag vet inte, och jag kommer inte orka kolla igenom alla inläggen här som jag har skrivit sen jag började.
...för de är ju så många...
I vilket fall som helst fick jag mig en reminder om det här när jag satt och dåsade lite på bussen tidigare i veckan. Det var länge sen jag åkte buss nu, och jag upptäckte hur skönt och mysigt jag tycker det är. Så länge man vet att man inte Måste ta bussen. När man kan välja liksom. Då är det himla bra.
Jag satt altså på bussen. Och så satt jag sådär som man gör när man tycker det är lite mysigt att åka buss och det regnade lite ute och var lite halvmörkt, eller det hade blivit mörkt, men vi var fortfarande i stan så det var ganska ljust ändå fast ändå inte ljust liksom, men eftersom det finns lampor i stan så blir det ju inte helmörkt. Det blir sådär lite julstämning. Julljus. Typ. Jag hade precis stoppat i lurarna till musikspelaren i öronen och lutade mig med kroppen och huvudet mot rutan (sådär mysigt) när jag ser en tonårsdotter och en mamma som står och väntar vid ett rödlyse för att få korsa gatan som min buss kommer och åker på och då blev jag så glad, gladare än jag redan var. Där stod det en mamma och en dotter, som hon nästan var vuxen, och såg så glada ut tillsammans och dom hade säkert en bra relation tänkte jag. Och sånt gör mig glad. Mammor och döttrar som trivs tillsammans. Det blir man glad av.
Hur som helst. Mamman och dottern fick inte grönt ljus innan vi fick det, och när bussen rullar på och jag får se de där två gulliga lite närmre så ser ajg att det inte är en mamma och en dotter med en bra relation. Det är en vuxen tonåringstjej och hennes kille.
Och detras relation vill jag inte lägga mig i, men dom såg glada ut...
Tänk vad jag hade missat om jag till exempel hade vänt huvudet innåt bussen och inte tittat vidare på vad jag trodde var en mamma och en dotter, då hade jag aldrig sett att mamman egentligen var en man, och hade för evigt trott att det var två av den kvinliga sorten jag sett. En mamma och en dotter med en bra relation. Och då hade ju det varit det jag sett, och då hade ju det varit sant.
Tänk vad allt är relativt, till och med en sån sak som om någon är man eller kvinna!
Vet inte om jag har skrivit om det förut, den texten kanske ligger någonstans, hopknölad eller nåt, under en säng eller i ett skrivblock, den skulle visst kunna göra det, och så är det ingen annan än jag som har sett den. Det skulle kunna vara så. För jag vet inte, och jag kommer inte orka kolla igenom alla inläggen här som jag har skrivit sen jag började.
...för de är ju så många...
I vilket fall som helst fick jag mig en reminder om det här när jag satt och dåsade lite på bussen tidigare i veckan. Det var länge sen jag åkte buss nu, och jag upptäckte hur skönt och mysigt jag tycker det är. Så länge man vet att man inte Måste ta bussen. När man kan välja liksom. Då är det himla bra.
Jag satt altså på bussen. Och så satt jag sådär som man gör när man tycker det är lite mysigt att åka buss och det regnade lite ute och var lite halvmörkt, eller det hade blivit mörkt, men vi var fortfarande i stan så det var ganska ljust ändå fast ändå inte ljust liksom, men eftersom det finns lampor i stan så blir det ju inte helmörkt. Det blir sådär lite julstämning. Julljus. Typ. Jag hade precis stoppat i lurarna till musikspelaren i öronen och lutade mig med kroppen och huvudet mot rutan (sådär mysigt) när jag ser en tonårsdotter och en mamma som står och väntar vid ett rödlyse för att få korsa gatan som min buss kommer och åker på och då blev jag så glad, gladare än jag redan var. Där stod det en mamma och en dotter, som hon nästan var vuxen, och såg så glada ut tillsammans och dom hade säkert en bra relation tänkte jag. Och sånt gör mig glad. Mammor och döttrar som trivs tillsammans. Det blir man glad av.
Hur som helst. Mamman och dottern fick inte grönt ljus innan vi fick det, och när bussen rullar på och jag får se de där två gulliga lite närmre så ser ajg att det inte är en mamma och en dotter med en bra relation. Det är en vuxen tonåringstjej och hennes kille.
Och detras relation vill jag inte lägga mig i, men dom såg glada ut...
Tänk vad jag hade missat om jag till exempel hade vänt huvudet innåt bussen och inte tittat vidare på vad jag trodde var en mamma och en dotter, då hade jag aldrig sett att mamman egentligen var en man, och hade för evigt trott att det var två av den kvinliga sorten jag sett. En mamma och en dotter med en bra relation. Och då hade ju det varit det jag sett, och då hade ju det varit sant.
Tänk vad allt är relativt, till och med en sån sak som om någon är man eller kvinna!
Måndagsmys
Det var så mysigt idag så jag och hundarna gick ut i skogen och hade utflykt med varm choklad och skinkmackor.
En bra utekväll
Jag har fått en praktikant!
Mitt liv just i detta nu är fantasktiskt.
Det sprider sig en doft i hela huset av äpple och kanel, som har sin källa i den nyss färdigbakta äppelpajen som står på en träbänk i köket. Jag har vita, fluffiga, alldeles underbara benvärmare om vaderna. På jobbet trivs jag väldigt och jag är ute på timlånga promenader i stort sett varje dag.
Det är fantastiskt.
Och jag har fått en praktikant!
En alldeles egen, liten, halvskolad praktikant.
Hon heter Johanna.
Praktikanten heter Johanna och praktikanten Johanna är enormt praktisk. Visslar man så kommer hon, och har man ett litet arbete till övers är hon mer än villig att axla ansvaret och se till att uppdraget blir utfört.
Det är så gulligt.
Och att veta att en annan var på precis samma sätt och i den exakta situationen för 213 dagar sedan (är fortfarande till viss del) är också det helt fantastiskt.
Tänk att jag, jag som precis har börjat jobba, jag,
jag har fått en praktikant.
Det sprider sig en doft i hela huset av äpple och kanel, som har sin källa i den nyss färdigbakta äppelpajen som står på en träbänk i köket. Jag har vita, fluffiga, alldeles underbara benvärmare om vaderna. På jobbet trivs jag väldigt och jag är ute på timlånga promenader i stort sett varje dag.
Det är fantastiskt.
Och jag har fått en praktikant!
En alldeles egen, liten, halvskolad praktikant.
Hon heter Johanna.
Praktikanten heter Johanna och praktikanten Johanna är enormt praktisk. Visslar man så kommer hon, och har man ett litet arbete till övers är hon mer än villig att axla ansvaret och se till att uppdraget blir utfört.
Det är så gulligt.
Och att veta att en annan var på precis samma sätt och i den exakta situationen för 213 dagar sedan (är fortfarande till viss del) är också det helt fantastiskt.
Tänk att jag, jag som precis har börjat jobba, jag,
jag har fått en praktikant.
Den som mördade Gloria ska DÖ!
A! Jag är så upprörd!
Lyssnade på radio idag. Den fungerar igen, eller, vi har en ny. Sen några veckor tillbaka. Lyssnade på den där dåliga kanalen och så påannonserar den lilla gnoan, som ska föreställa någon slags programmledare, Mando Diaos gamla låt Gloria. "Här kommer lite ny och fräsch musik" fuck no it isn't. Den där förbannat bra låten är gammal som gatan i musiksammanhang, kommer från skivan som släpptes i februari i år. Ny och fräsch? Ha!
Låten börjar spela och Elin tänker; Det är något som inte stämmer? Vad kan det vara?
Tills det slår mig. Det är en Remix. En Remix. En våldtäkt. Det är en skändning av en låt som kan ta vilken dag som hellst till nya höjder! Någon har våldfört sig på den, kört den i backluckan till en ödslig avkrok i skogen, slängt den i diket, dränkt den i tändvätska och tänt på. Och låtit den dö.
Någon har satt sig i bilen och kört därifrån och sakta låtit Gloria dö i dikeskanten.
Får jag tag på den jäveln kommer hon önska att hon aldrig blivit född!
Plus idag vill jag skriva en sak som jag verkligen tycker om. Jag tycker om Reportrar som kräver svar.
3 klick frammåt, 48.15 in i avsnittet. Det är journalistik.
Socialbidrag?
Hoppas du har det bra där ute!
Hörs igen!
Lyssnade på radio idag. Den fungerar igen, eller, vi har en ny. Sen några veckor tillbaka. Lyssnade på den där dåliga kanalen och så påannonserar den lilla gnoan, som ska föreställa någon slags programmledare, Mando Diaos gamla låt Gloria. "Här kommer lite ny och fräsch musik" fuck no it isn't. Den där förbannat bra låten är gammal som gatan i musiksammanhang, kommer från skivan som släpptes i februari i år. Ny och fräsch? Ha!
Låten börjar spela och Elin tänker; Det är något som inte stämmer? Vad kan det vara?
Tills det slår mig. Det är en Remix. En Remix. En våldtäkt. Det är en skändning av en låt som kan ta vilken dag som hellst till nya höjder! Någon har våldfört sig på den, kört den i backluckan till en ödslig avkrok i skogen, slängt den i diket, dränkt den i tändvätska och tänt på. Och låtit den dö.
Någon har satt sig i bilen och kört därifrån och sakta låtit Gloria dö i dikeskanten.
Får jag tag på den jäveln kommer hon önska att hon aldrig blivit född!
Plus idag vill jag skriva en sak som jag verkligen tycker om. Jag tycker om Reportrar som kräver svar.
3 klick frammåt, 48.15 in i avsnittet. Det är journalistik.
Socialbidrag?
Hoppas du har det bra där ute!
Hörs igen!
