swedishidiotat

Visst vet man när något slutar?

För allt har en början.

Det finns vissa tillfällen i livet när man känner att man är precis i början av slutet.

Vill man vara pessimist kan man se hela livet så. Att födseln bara är början till döden. Och så är det visst, men jag syftar till lite kortare avsnitt i livet. Den period mellan början och slutet då man lever. Livet.

Det handlar om Oss. Det finns den dagen, den händelsen, den kommentaren, då man vet att det är början på ett slut. Då man vet man inte kommer kunna komma längre. Att det inte går att räddas. Man har inget mer att ge varandra.

Ett slut kan börja på många sätt. Och det behöver inte vara definitivt. Men när man känner början på slutet. Då är det oundvikligt. Likt att alla varelser dör, så kommer Vi. också att göra det. När man känt början.

Jag hatar att göra slut.

Det är så deprimerande.

         
         

... alltså har jag här med Tjänat in dryga femtusen ord. Vilket ger mig en bra jäkla kvot att starta med nästa gång jag får lust att skriva.

  

Efter att ha levt mina blyga, snart 19 år, har jag helt om det senaste kommit till insikt med ett av de sociala, inte problem, jag hittar inget ord som passar, men, "problem" som jag dras med.
Det handlar om alkohol.

Ett allt för vanlig scenario när man en fredagskväll som vilken annan håller på och förvärmer med vännerna är för mig snabbfyllan. Man kommer dit vid sju, åtta, börjar göra sig vacker, hjälper andra att göra sig vackra, småpratar, lyssnar på bra musik, har det allmänt trevligt och väntar eventuellt på något slags hinder som ska avlägsna sig innan cidern och vinet plockas fram.
Säg att det blir läge runt halv nio.

Min närmaste bekantskapskrets, och de jag oftast festar med, är en samling människor som allihop tycker att klockan tio är ett klockslag nog så väl att gå in på utestället som något, en punkt som vi ofta diskuterat eftersom jag ställer mig tveksam i frågan.
Klockan tio betyder att man åker runt halv tio. Vilket ger en förfesttid på ca sextio minuter. Här kan vi snacka om att suga i oss!

Problemet med snabbfyllan är inte bara just det att man måste klunka så förfärligt (även om det inte alltid är så kul...), nej. Det största problemet är otrevligheten och Pang-effekten.

Otrevligheten innebär varken mer eller mindre än vad det står. Det känns helt enkelt inte trevligt att Hälla  i  sig. Osocialt.

Pang-effekten syftar så klart på känslan "Nej nej, det e lungt, jag känner knappt av något- oh jiees, nu snurrar det innåthelvetehär!"
Typ.

I och med snabbfyllan, som egentligen har som enda mål att göra dig riktigt berusad innan du går in på krogen, försvinner liksom halva grejen med alkohol. Gemenskapen.

Att ta en drink på balkongen, ett glas vin till maten, en öl vid grillen eller lite whisky i soffan är förbaskat underskattat. Att dricka för trevnadens, istället för fyllans, skull.

Om det sen händer att man blir lite rund om foten under middagen finns det få saker som känns på det sättet som när man häller i sig lite vatten och känner hela kroppen bli lite mer sig själv igen. Den var på väg. Men den blev inte full. Det , mina damer och herrar, det är härligt.

Jag vill inte med detta säga att fyllan är överskattad, gud nej! Det enda jag vill säga är faktum att inte vara full, det är underskattat.

                                                                                               (Juli 2009)

Gud vilken kärring jag är....

En ny dag. Ett nytt år.
Det ska inte bli någon ny årskrönika.

Det snöade ute i morse. Nu har det slutat. Men det ligger fortfarande ett tjockt lager nysnö kvar.
Jag vet inte sist när det var så här mysigt och kallt och snöigt på den andra dagen på det nya, andra året. Kanske var det förra året. Jag kommer inte ihåg. Vet inte alls om det var kallt och snöigt då. Eller ja det var kallt. Men inte fasansfullt. Var det snö? Jag vet att det har snöat, men det kanske var året innan, eller två år innan dess. Året 2006.

Snö är ett tacksamt ämne att skriva om.
Det finns liksom så mycket olika att berätta. Att den är kall. Att den är blöt. Att den är vit.
Man kan skriva om hur den var hård när man ramlade, eller mjuk så att man inte kunde krama en snöboll av den.
Vilket påminner mig om att jag inte gjort någon snölykta i år.
Inte så att jag brukar göra snölyktor något särskillt ofta. Det är ingen tradition eller liknande. Men det händer ju att man gör en. Ibland.
Snö är så bra. För alla kan relatera till den.

Jag tycker synd om människorna i afrika som inte fått se snön.
Och jag tycker synd om mig som inte fått se öknen.
Än.