Alla som tittar ner i marken när de promenerar... och allt vad de missar.
Det finns en sak som har slagit mig på senare tid. Den senaste tiden till och med. För det är inte förän nu på det senaste som jag har reagerat på det. Eller, reagerat och reagerat. Uppmärksammat det skulle jag nog säga (och liten parantes här nu bara att gud vad jag verkligen helt enormt älskar det här med att bara skriva det man tänker, hur man tänker, som man tänker. Så där, vad hette han... Sådär som han den där författaren från förr gjorde. Han som blev så stor. Han som gjorde det känt... Ja, vad han nu heter). Jo så att jag har lagt märke till att mången människa tittar på sina fötter när hon är ute och promenerar. Eller går. Går på stan.
Varför?
Är hon rädd att tappa bort sina fötter? Eller för att fötterna ska trampa snett?
Hon har haft sina fötter på samma ställe hela livet förutsätter jag, för så är det för de flesta. Hon borde veta att fötter inte är något som helt plötsligt bara lossnar och trillar av. Av egen erfarenhet vet jag att de brukar sitta ganska hårt fästa vid benet.
Jag tänker på hur mycket den här människan inte ser. Jag tänker på hur mycket av världen som hon missar. Allt som händer runt omkring henne som hon inte får vara med om. Den där expediten i skyltfönstret som skyltar om, den där syggingen på andra sidan gatan som sitter och fikar med sin kompis, den där jättefina lampan i ett fönster på andra våningen i lägenhetshuset, bilarna med roliga reg.plåtar som kör förbi. Och framför allt; alla människor. Alla de nya spännande människor som går förbi som hon inte ser. Alla leenden, alla mobilpratare och alla de andra som precis som hon går och tittar ner i marken.
Det jag undrar är varför man frivilligt väljer att missa vad som händer i världen man har precis bredvid sig till fördel för sina fötter, som förhoppningsvis alltid kommer sitta kvar där de sitter, och som har suttit där i alla år?
Jag har haft mina fötter i lite mer än 19 år. Jag vet var de sitter, behöver inte hålla koll på dem. Jag kan titta på världen i stället.
Varför?
Är hon rädd att tappa bort sina fötter? Eller för att fötterna ska trampa snett?
Hon har haft sina fötter på samma ställe hela livet förutsätter jag, för så är det för de flesta. Hon borde veta att fötter inte är något som helt plötsligt bara lossnar och trillar av. Av egen erfarenhet vet jag att de brukar sitta ganska hårt fästa vid benet.
Jag tänker på hur mycket den här människan inte ser. Jag tänker på hur mycket av världen som hon missar. Allt som händer runt omkring henne som hon inte får vara med om. Den där expediten i skyltfönstret som skyltar om, den där syggingen på andra sidan gatan som sitter och fikar med sin kompis, den där jättefina lampan i ett fönster på andra våningen i lägenhetshuset, bilarna med roliga reg.plåtar som kör förbi. Och framför allt; alla människor. Alla de nya spännande människor som går förbi som hon inte ser. Alla leenden, alla mobilpratare och alla de andra som precis som hon går och tittar ner i marken.
Det jag undrar är varför man frivilligt väljer att missa vad som händer i världen man har precis bredvid sig till fördel för sina fötter, som förhoppningsvis alltid kommer sitta kvar där de sitter, och som har suttit där i alla år?
Jag har haft mina fötter i lite mer än 19 år. Jag vet var de sitter, behöver inte hålla koll på dem. Jag kan titta på världen i stället.
En bra kväll
Är det inte konstigt det där. Hur svårt det är att få fram en känsla man inte känner, som man kände så mycket förut. Hur man kommer ihåg att man var ledsen och upprörd men hur det glada och det liksom bekymmerslösa tar som över och man vet att man mådde pyton men att det inte finns nu längre. För nu är man på topp!
