Fittblogg...
I dag är det måndag i mitt liv
Glädjen med att åka tåg
I love you Alfie, I really do...
Jag vet att jag har sagt det förr. Jag har aldrig varit kär. Jag har varit på väg, men nej. Jag Har ALDRIG varit kär. Och det var i den tron jag levde mitt liv. Fram till idag.
För idag kom jag till en så kallad conclusion, om man vill säga som de gör i staterna. Jag kom på att jag har det. Jag har varit kär. Hur mycket jag än vill förneka att jag faktiskt föll dit så gjorde jag det. Och det var. Först idag jag förstod det.Det finns ingen människa på denna jord som jag så uppenbart kan se har påverkat mig så mycket som människan för två år sedan.
Det finns ingen människa på denna jord som jag inte kan bestämma mig för att sluta tänka på under två dagars tid utan att lyckas, som människan för två år sedan.
Det finns ingen människa på denna jord som jag har tänkt medvetet på så mycket och intensivt som jag gjort med människan för två år sedan…
Jag tror att jag faktiskt var kär då. Fast det var ingenting jag förstod. Jag trodde liksom inte att jag kunde bli det då. Så jag fattade inte.
Men idag kom jag på det. Okej. Jag var bakfull, så jag vet inte hur mycket jag kan lita på vad jag tänkte. Men helt plötsligt kändes det som att: jo Elin, du förstår. Du VAR kär. Det var bara det att du inte var riktigt haj på läget.
Så nu erkänner jag visst. För världen. Att jag åkte dit.
Ja.
Jag var visst kär. För två år sedan. Och sedan dess är jag inte den samma. För. För två år sedan Var jag visst kär.
And boy hur han påverkade mig. Till det bättre? Till det sämre?
Ja.
Men.
Du kommer aldrig att få veta.
Just Hur, mycket han påverkade mig.
Over and Out.
Ett kåseri i försvarets tecken.
Varför får inte SD tävla på samma villkor som alla andra?
Jag har personligen följt årets valbevakning mycket mer intensivt än tidigare år. Endast av den anledningen att jag äntligen blivit myndig och får rösta.
Mitt politiska intresse har varit hyfsat lojt, jag har egentligen aldrig haft mycket till övers för politiker över huvud taget, mest har jag tyckt att de allihop är en bunt lögnaktiga bedragare. Jag brukade få samma känsla när jag slog på tv:n och såg på rapporteringen från Almedalsveckan som jag får när jag går in i kvinnornas omklädningsrum efter ett BodyJam pass på S.A.T.S.
Jag kom visst lite off topic här en sekund. För det jag vill göra läsaren införstådd med här, är att jag inte har en bakgrund inom politiken, och ej heller någon framtid. I skrivande stund är det tre dagar och femtiofyra minuter kvar till valdagen, och jag har än inte bestämt mig för hur jag ska rösta!
Hur det nu än är med mitt velande, har jag i alla fall följt debatten, som de senaste dagarna eskalerat och blivit hetsigare än jag minns att jag varit med om någon gång tidigare.
Vänstern kastar smuts på Högern som ger minoritetspartierna armbågar i magen som slänger Vänstern på mage med huvet före som kontrar med en riktig snyting och knockar småpartierna som ger sig på Högern och så vidare och så vidare och så fortsätter det intill oändligheten.
Det som slår mig (ha.ha.) när jag tittar på och läser om debatten är att det finns ett parti som man slår extra hårt på. Det finns ett parti som inte riktigt är med och tävlar på samma villkor som alla de andra partierna. Det mest underliga är att i den senaste SIFO undersökning jag fick ta del av, har det här partiet så pass mycket folkligt stöd att de kommer få sitta med i riksdagen, med God marginal. Ändå är detta ett parti som behöver extra polisbevakning när de håller torgmöte. Ändå är det detta partis medlemmar som kan bli påhoppade och verbalt förnedrade för sina åsikter i offentlig miljö. Det är ändå detta parti som hela Sverige verkar tycka det är okej att utesluta från den allmänna valdebatten.
Vad är det som gör att svenskarna inte reagerar och säger; STOPP! när Jimmy Åkesson blir överröstad av visselpipor och blåsinstrument då han håller tal på Sergels Torg? Skulle samma sak ha fått fortgå om det varit Mona Salin eller Fredrik Reinfeldt’s tal som saboterats?
Är det verkligen i enighet med den demokrati som Sverige säger sig vara, med yttrande- och tryckfriheten som två av de flaggor vi bär högst och skrytsamt viftar med, när inte var och en får säga det han tycker?
Just i den här debatten, har frågan om att sympatisera med SD:s åsikter i fråga om invandring och religionstolerans, ingen större betydelse. Den här debatten handlar om något större. Den handlar om Demokrati.
Oooo In the summer time!
Jag har ingentin särskillt viktigt jag funderat på den senaste tiden, bara sådana vanliga, everyday saker som varken gör till eller från när man summerar sitt liv. Inte för att jag vanligtvis sitter och summerar mitt liv någet vidare. Jag har egentligen aldrig gjort det vad jag kan komma att tänka på nu på rak arm. Nej. Nej det kan jag inte minnas att jag har nej.
Däremot, både kan, och vill!, jag minnas att jag den senaste helgen här var iväg in till Uppsala om dagarna på ett så kallat "BoobCamp".
En ordvits. Absolut. Väldigt, så... Vuxenskojjig, man kan ju inte låta bli att dra lite på mungiporna när man hör- eller läser om det!
Tråkigt nog var jag ensam tjej på detta Camp, som, precis som namnet anntyder, först och främst är avsett för världsmedborgare av det kvinnliga könet.
Men kul var det! Oh yeah!
Hur är det annars då?
Jo tack, det är alla tiders! Väldigt bra! Fint väder också så här på semestern!
Första soliga dagen idag, och jag är lycklig in i själen!
Inget mer att rapportera tror jag, hur tråkigt det än är!
Klart å betart!
//Elin
Wowwowwowyippeyjoyippeyjeah!
Till Facebookland.
Hugamej visst är det väl obehagligt. När man som kommer på sig själv med att skapa meningar i huvudet som börjar med ens eget för- och efternamn...
Det är ett nutidsfenomen.
Det är ett problem. En sjukdom. Som en svullst på sammhällskroppen om jag kommer ihåg citatet rätt?
Livet takes some silly turns, right!? Ännu ett citat, nästan ordagrant. För jag tittade på tv i eftermiddags, och döm min förvåning då jag växlar förbi Beverlyhills nineOtwooneO! Den gamla kultserien tänkte jag och kunde inte sluta titta!
Det var faktiskt precis lika bra som jag kom ihåg. Precis som jag minns. Inte för att jag egentligen kollade när det gick... Jag var fortfarande alldeles för liten då, vi måste ha i åtanke att jag faktiskt är nittiotalist, inte en dag äldre! Men jag tror väl det gick i repris, när jag var lagom stor för att se programmet, och för att uppskatta det. Så, jo, det var precis lika bra som jag kom ihåg att det var.
Brenda och Dylan smet iväg till Mexico över helgen, en liten weekendresa, så att säga! Problemo mi amigos! Hennes föräldrar fick inget veta! Så när de kärlekskranka tu på vägen hem blev stoppade...
Nej. Det här går inte.
Pause
.
Jag måste gå och läsa en ordbok innan jag kan skriva ett enda ord till efter den här meningen som jag nu kommer ha jättesvårt att avsluta eftersom jag inte får fortsätta skriva när den är slut och därför måste jag försöka hitta ett sätt att få skrivet det jag ville skriva som avslut men jag har glömt bort vad det var och nu kommer jag inte komma på det och om jag mot förmodan nu skulle komma på vad det var jag egentligen (inte! igentligen) ville skriva kommer det bli jättesupersvårt att lyckas med en övergång till det för mitt ordföråd är så sjukligt klent och det känns näst intill skamligt att sitta här och försöka författa en text utan ordentliga ord att skriva med så vi kan väl säga som så att jag återkommer när jag har nåt vettigat att skriva, eller ja, när jag kan skriva det jag vill få skrivet, med vettiga ord i alla fall.
Fuck
I väntan på
Vill jag flytta hemifrån? Klart jag vill. Vill du ha en lägenhet Elin? äää, hahaaahah! Va? Ja, nej tack inte än på ett år, men tack i alla fall.
Jag hoppas livet kommer gå som jag vill att det ska. Jag tror det inte. Livet. Att det kommer att gå så. Det har, jag menar, hittintills har det inte gått som jag trodde eller tänkte mig. Det har gått väldigt annorlunda och nu när jag börjar tänka efter på hur mitt liv går så skulle jag väl aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara på det här viset och när jag börjar tänka på hur det har gått blir jag väldigt förvånad och tänker att men "neeeej, det där kan väl aldrig stämma", fast det gör det. Det stämmer att det som har varit har varit mitt liv och att det är det som har hänt om dåtiden finns.
Fast det vet man ju inte om den gör.
Och sen tänker jag på alla de saker som jag inte kommer ihåg som har hänt och så undrar jag om alla de tankar jag tänkt som jag inte kommer ihåg alls har tänkts av mig. För jag kommer ju inte ihåg dem. Och ingen annan kommer ihåg dem så har de verkligen verkligen funnits då?
Och igår var jag på kurs. Jag var och kursade.
Kul va.
Fast det blev inte så mycket kursande utan jag var mest bara på kurs och de andra nio som var där och lärde sig samtidigt med mig vi kursade inteihop. Vi var mest bara på samma kurs och då undrar jag om konditorer är ett asocialt yrkesfolk.
Go go Cougars!!!
Det här med att vara liberal. Har du funderat över det någongång?
Jag tror att det var den här veckan som de på radion har pratat om liberalism. Som ideologi. Om liberalismen i sin rena form så att säga. Som ideologi.
Och nu har jag börjat fundera mer på vad det innebär det där med att vara liberal och ja. Vissa människor är det ju helt klart inte. Liberala.
Det fina med liberalismen skulle jag vilja säga är den biten med att alla har rätt att tycka det de tycker. Och att alla får ha sina åsikter kring vad andra tycker, och att det inte finns något som är RÄTT, eller FEL. Det finns liksom alltid två sidor av myntet om man är liberal har jag förstått det som.
Och ensidiga mynt har jag aldrig hört talas om skulle vara någe vidare användbara eller värdefulla.
Och sen kom jag att tänka på det här hur man upplever och uppfattar saker så himla olika och att du som läser min text nu inte kommer att få ut alls samma sak av den nu som jag får ut av att läsa den. Eller som en annan vid en annan dator som läser den här kanske samtidigt som du gör kommer att få. Ut av texten. Den kommer att uppfattas olika och ha olika mening för alla. Period.
Och som ett till exempel. Valborg.
Ja det var ju Valborgsmässoafton igår och jag har som inte haft några planer för den utan det blev mest bara som det blev och det blev väldigt bra. Jag hade det väldigt trevligt och jag var in till Uppsala och gick en sväng i parken bort vid Ekonomikum och där var packat med folk! Huuundra tyyyysen människor säkert, nej då inte hundra tusen och kanske inte ens tusen jag har ingen aning men det var Fullt med folk! Och allla där hade varsin Valborg. Alla hade en egen uppfattning om hur bra deras Valborg var. Till och med de människor jag umgicks med på ett ställe under en begränsad tid hade ju så klart som olika uppfattning om hur vi hade det just då.
Tänk då vad farligt det egentligen är att prata om något defenitivt Rätt eller Fel.
Och nej nej och åter nej. Jag vill inte bli ihop med någon.
Period.
Utkast: April 22, 2010
Jag har egentligen inget vettigt att skriva. Bara en massa saker som flyger runt i mitt huvud och som kommer bli omöjliga att få ner på papper. Så jag vet inte vad för mening det är med att sätta sig att skriva då.
Jag blir bara distraherad av något annat och börjar tänka på fel saker. För jag försökte precis skriva en grej, men det gick inte.
Jag var för
Förvirrad.
Fast egentligen är jag inte förvirrad. Jag bara tänker på många olika saker och har det bra. Förvirrad har en väldigt negativ klang i sig det ordet visst har det inte?
Jag har hört. Nej förlåt det där blev fel. Jag har läst. I en bok om filosofi, jag vet, ett tecken på knäpperi men jag tror att jag bara läser sånt i undersökande syfte. Jag har läst där att man kan tömma ett ord på dess innebörd genom att upprepa det flera gånger efter varann i ungefär två minuter. Eller tre. Det där som känner man lite själv vad som blir bäst.
Jag tog bort nyckel.
Det är en ganska trevlig sak det där. Ifall man vill börja om på en ny kula så att säga.
Så om jag sätter mig här och bara säger förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad ett tag så borde jag kunna ta bort det negativa i det, och börja om på nytt med det ordet. Eller alltså, jag tar bort hela innebörden. Och nästa gång någon säger det till mig vet jag inte vad det betyder?
Jag får väl se.
Förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad... ... ...
Why don't you do right, like some
Hur är du? Jag menar, är du arg? Är du glad? Jag är glad. Hur gör du? Jag undrar om det finns någonting som du gör när du är någonting särskillt som jag gör när jag är frustrerad till exempel.
Finns det inget sånt särskillt som du gör? För jag undrar för jag bakar. Bakade. Har bakat.
Jag bakade för jag har kommit på att jag bakar när jag är frustrerad och jag undrar om jag var mycket, sådär väldigt frustrerad när jag gick på gymnasiet? För då bakade jag satan hur mycket jag bakade! Hemma.
För jag är bagare så jag bakar alltid men inte hemma. Inte alltid som i prick hela tiden men som alltid ändå. Men inte hemma fast idag bakade jag när jag kommit från jobbet. Hemma.
Jättekonstigt.
Och när jag är glad mimar jag framför spegeln tror jag. Och när jag är nere ligger jag på sängen, uppepå. Som med prydnadskuddar och överkast uppe
på.
Och lyssnar på musik.
Och annars är jag bara jag. Och då är det som vanligt och allt är bra och det är det nu också för jag har redan skrivit det men barnen i afrika har det fortfarande värre för jag har det inte illa jag har det väldigt bra.
Fast jag bakade ändå idag.
Hemma
Yesterday, na na na na na na naa nanaaaa
Dom är sådär halvstora, inte som "oj! stora!" utan mer bara vanliga. Och dom haglar ganska lugnt, inte så att det gör ont, mer att det bara känns.
Det är förunderligt hur det kan tvärvända, jag menar, vi hade ju tänkt grilla ikväll! Och nu då?
Har du tänkt på någon gång vilka små fjuttproblem man går och dras med ibland? Som när man blir irriterad för att man har glömt köpa smör till frukostmackan och man blir som ställd och undrar vad man ska göra.
Eller som när alla ens vänner ska gå ut och svira en kväll, men du har inte råd att hänga med. Det blir så jobbigt!
Eller som när man gör bort sig och skämms ögonen ur sig för att man missförstått något.
Eller vad som hellst! Att man måste sluta röka, man sagt en dum grej till en kompis, ens liv går i någon slags spiral bara nedåt, man har tappat bort ett fotoalbum, man har snubblat och slagit sig, man har stött på fel människa, man hittar inte bilnycklarna, man glömmer passet när man ska ut och resa.
När jag tycker att jag har problem brukar det hjälpa att tänka på barnen i afrika. För dom har det alltid värre.
Det spelar ingen roll om det är min mobiltelefon som har gått sönder eller om jag sagt något klantigt till en vän. Barnen i afrikas problem är alltid mina gånger sjutton.
Och då är det så bra förstår du, för då som försvinner problemet lite, och man kommer som på att det inte är så farligt i alla fall,
inte om man jämför.
Nu är solen framme igen. Kanske blir till att grilla i ändå, det tåls att fundera på det där...
Ingenting blir någonsin som man tänkt sig, och varför blandar alla in mig i sina relationsproblem?
Jag har som blivit inblandad i relationsproblem, eller inblandad och inblandad. Det är inte jag som är relationsproblemet, men jag har fått bli som den utomstående som man pratar med om relationsproblemet. Och som man frågar. Och nu undrar jag bara hur det kommer sig? Varför? Jag som inte haft ett förhållande sen jag var elva år gammal, och jag menar, hur jävla seriöst var det då!? Det är mig de kommer till och frågar hur de ska göra nu när tjejen vänstrat och killen betett sig som ett svin.
"Jaha"
Vad kan jag bidra med i en sådan situation?
Jag märker att det blir neggo nu så vi släpper det här. Om det går, vi kan ju försöka i alla fall, fast, det brukar ju inte bli som planerat ändå.
Som när sju gäster krymper till tre. Som när det visar sig att man sprungit omkring och haft prestaionsångest kring värdinnegåvor och klädkoder helt i onödan, för det blev väldigt normalt. Väldigt trevligt, och väldigt normalt och jag har alltid sagt att jobb och privat är jobb och inte privat och så ser jag mig själv på en vimmelbild och undrar vad som hände.
Jag vaknar som med en huvudvärk och funderar på varför saker och ting alltid tar så konsitga vändningar och varför livet är så överraskande, fast, det ska man väl vara glad för. Att livet överraskar en del.
En stor del
Är det något jag kan
Mina papper ligger i ordnade högar. Två högar. En hög med femton papper i varierande storlekar, den andra med trettiosex papper, varav tolv har små vikta hörn, Så där som man brukar kalla hundöron. A4.
Mina papper ligger i ordnade högar jämte varandra på mitt vita, extra breda och något tjockare skrivbord från IKEA.
Då pappren ligger åt vänster kant på bordet, bara en dokumentsamlare i vit tjockplast och en mindre lampa i glas och metall står mellan bordskanten och dessa, har jag på den övre högra kanten av bordet två litet större pennställ. Kvadratiska, i vit plast med svarta detaljer innehåller ett av dessa pennställ diverse blyertspennor och skuggtussar. Det andra fylls till brädden av bläckpennor, kalligrafipennor, stiftpennor och markeringspennor för cd- och dvd-skivor. En och annan överstrykningspenna har eventuellt också slunkit ner, annars brukar jag vara noga med att lägga dem i den översta lådan. Längst ut till vänster.
Framför mina pennställ står en lägre och litet mer rektangulär typ av förvaringslåda. I den ligger ett par stycken målarpenslar av mårdhår, två suddgummin, ett gem och tre häftstift.
Mitt på bordet ligger en kallelse till tandläkaren den 28de April. Bara vanlig standardkoll hos tandhygienisten, kanske få lite banning för att jag inte sköljer med flour längre och en och annan uppmaning om att börja använda tandtråd igen skulle jag tro, men annars inget särskilt. Den ska sättas in i mappen rak fram mot den bakre kanten av skrivbordet. Mappen mittemellan ”Räkningar” och ”Texter värda att spara”, vilken för övrigt, står precis bredvid mappen ”Jobb” i vilken mina tre senaste lönespecifikationer, som just nu ligger högst upp i dokumentsamlaren, ska sättas in. Så fort jag har köpt ett nytt hålslag. Den gamla står fortfarande bredvid häftapparaten ungefär mittemellan raden av mappar och pärmar i överkant på skrivbordet och mina två stora pennställ och bara väntar på att bli utbytt. Den började kärva för snart fyra månader sedan och har lyckats förstöra två räkningar och ett brev för mig. Så det är verkligen på tiden att jag köper en ny.
Ett foto från semestern i Bulgarien förra sommaren ligger nere på det högra hörnet, och när solen utanför lyser in genom fönstret rakt framför bordet och lukten av nyregnad vår som sipprar förbi påskliljorna och dekorationsgräset på fönsterbrädan liksom når en, kan jag inte låta bli att börja fundera på om jag inte skulle ta och åka dit igen den här sommaren.
Som snett ovanför kallelsen till tandläkaren, till höger, står ett litet mindre pennställ i plast, runt, med samma sorts svarta dekorationer mot vit bakgrund som de tre fyrkantiga uppe i hörnet, laddat med lite olika sorters pennor och andra skrivbordsattiraljer som är bra att ha nära till hands när man sitter vid bordet.
I alla fall är det så det kommer att se ut. När jag blir vuxen och har egen lägenhet och ordning på mina papper.
Det är så här det kommer att se ut då.
Blev väl lite, carried away när jag började på där med Bulgarien resan och allt, men men.
Vet inte varför egentligen jag skriver om mitt framtida skrivbord. Men jag tyckte nog det var spännande.
Hela vägen ner i svalget
Oj så roligt jag haft det idag!
Det är visst första April som är dagens datum.
En annan har enormt dålig fantasi vad gäller hyss och att hitta på bus. För det mesta brukar jag bara köra rena rama rip-offs. Så ock idag.
Det var min chef som kom på den utmärkta idéen att doppa en av våra vaniljbullar i salt, istället för att doppa den i socker, och att sedan bjuda bort den till intet onta annade arbetskollega som, Fact, typ älskar bullar av, låt oss säga, vaniljbulle-art. Bagarhumor - bigtime
Som hon spottade och fräste när jag gjort en specialbulle till henne, bara för att hon "fått mig på så gott humör idag fast än det har varit så sjuktligt mycket att göra!"
Ha. Ha. Ha. Ha. Ha.
Oj så elak jag kände mig!
April, april din dumma sill!
Hatar jag hatar jag hatar jag hatar
Som att dom där vanliga dagarna när man har som en bra balans på saker och ting, då behövs där varken skrivas eller uttryckas något särskillt mycket. Men så fort den är lite för mycket av något den där balansen, ja då, då kliar det i fingrarna och det finns så enormt att skriva.
Det är gärna då det blir lite så här märkligt språk också.
Idag lider hon av vemod. Tror jag. Eller beslutsångest... Fast. Ångest. Det är lite för mycket i det ordet. Lite för mycket Ångest.
Jättespännande ord.
Och riktigt, Ångest är det verkligen inte. Inte som i Ångest ångest. det är mer bara... velighet? Förstår du?
Vemod... Undrar var jag fick det ifrån..? För det är det ju inte. Och inte Ångest heller.
Velighet var ordet. Fast det finns kanske inte. Jag undrar vad det heter egentligen?
Förresten! Någon som är sugen på att dra på Weekend i Borlänge!? Spelning den 23 april! Psychic Stunts.
Be there
or be square!
Sunny sunny Saturday
Och vill jag det så gör jag det.
Jag ska få rösta i Valet för första gången i år. Jag och massor med andra förstagångsväljare ska gå och skriva på en liten lapp vem vi vill ska styra vårt land och bestämma hur framtiden ska bli.
Det känns konstigt att vi får vara så vuxna tycker jag. Att vi får bestämma nästan allt vad vi vill.
Jättekonstigt.
Sitter just nu och funderar på om jag kanske ska beställa pizza till middag eller om jag ska höra av mig till några kompisar och fråga dem om do do do do do do you whant to dä dä dä dä dä dä dance with me...
Hm?
En helt fantastisk måndag!
Jag har ännu en ny praktikant på jobbet, det vill bli sig den tredje i ordningen för min egen del sedan jag började jobba i senaste augusti. Vi har dem dubbelt på jobbet nu. Den ena av dem helt och hållet i mitt ansvar. Hon var ny för dagen faktiskt, den andre har vi haft tillsammans nu i flera veckor tillbaka, han var där redan innan jag själv kom för att börja jobba igen i vecka sju.
Vi kommer bra överrens, jag och den praktikant vi nu haft sedan en tid tillbaka. Vi kommer bra överrens allihop faktiskt. Det blir värre med det nyare tillskottet.
Helt i mitt ansvar har hon varit för dagen då chefen var ledig. Det gör inte saken lättare att vi har en historia hon och jag.
Jag fick veta i veckan innan denna att hon skulle komma. Fyra veckor, en elev från en bageriskola i göteborg, "jag tänkte att du skulle få ta hand om henne Elin".
Det visar sig att vi gick på högstadiet tillsammans. Min vän var hennes vän. Vi var aldrig vänner mer än att vi sa hej till varandra.
Maklig och blyg till den grad att det inte längre kan gå under benämningen blyg. Det fordrar ett bättre uttryck.
Ska vi se om jag kan hitta det... Ja just det;
JÄVLA FEEEGIS!
Jag vet att man kan vara blyg och att det inte är något man ska hacka på men den här människan vill jag bara ta i kragen och säga till; ryck upp dig förihelvete!
Åh! Jag är en hemsk hemsk människa jag vet! Men jag kan för mitt liv inte förmå mig att känna medömkan för en människa som verkar känna så mycken medömkan för sig själv. Eller för någon som inte ens verkar försöka.
En juicedag har det varit idag. Där musiken har gått som ett tema i en film, solen har spritt sitt ljus och sin värme på allt den kommit åt och jag har låtit en man i bar överkropp blotta sig hundra gånger om för personalen på mitt jobb. En helt fantastisk start på veckan helt enkelt!
Jag skulle verkligen behöva köpa en kolkrita, eller heter det stift?
Alls.
Till sommaren kommer mina vänner från landet mittemellan alla andra länder i Europa hit och hälsar på oss här i gamla Sverige, Sverige älskade vän.
Välkommen hit.
Jag längtar riktigt mycket efter mina Schweizernissar, vi hade det så roligt tillsammans när jag var där!
När jag satte mig ner för att skriva nu idag, verkade jag ha jättemycket att få ur mig, men nu blev det tomt helt plötsligt, jag blev jättetrött och vill helst bara gå och lyssna på musik istället. Så jag ska nog göra det.
Auf Wiedersehen!
Bara för att jag är fantastisk
Att jag hatar navelludd, jo nej men så att nu när jag skriver det på det här viset förstår jag ju att det är ordet, inte innebörden, jag hatar. I alla fall. Att jag hatar ordet navelludd är ingenting som jag har funderat något vidare på och det är inte heller så att jag är knäpp till den grad att det bara var något jag kom att tänka på under dagen. Nej. Det var på det viset att tanten på radio, hon den där som jag inte gillar. Alls. Hon nämnde något om navelludd, och, ajajaj, det tar emot bara att skriva och tänka det där ordet... Hon nämnde något
Gah! Det ringde precis någon till mig med dolt nummer och sa bara efetr att jag svarat "Hej det är Elin", då sa han bara, på Carl Bildt-dialekt "Jaaa, då harrr jag nog kommit feel..." Okej sa jag och sen lade vi på.
Hon på radion idag nämnde något om navelludd och då slog det mig helt plötsligt att jag så himla starkt ogillar det ordet. Det är inte klokt hur mycker jag inte tycker om det!
Och så har jag snöat in på Joel Alme. Hans, A Master of Ceremonies, har gått på repeat-all här hemma i mitt rum (i vilket jag för övrigt spenderat ovanligt mycket tid) i nära en hel vecka nu. Det är konstigt det där.
Och så har en skottat idag. För ungefär två timmar sen. Men det syns inte längre....
Och jag undrar fortfarande hur det blir på Valborg!?
Och än hellre, hur blir det på fredag?
All these things
Och så var det det här med ord igen. Dom är ju något speciella. Eller, det är något speciellt med ord. Eller hur man nu säger det.
Kom att tänka på det idag, nu ikväll, av ingen anledning alls egentligen, men jag kom att tänka på det lite lätt.
Jag var ute på promenad idag i snön med en gammal bekant som börjar bli en god vän. Och då sa vi något som fick mig att börja tänka på ord. Det är trevligt må jag säga. Fast jag tror mamman och pappan inte tror att vi börjar bli goda vänner. Jag tror att mamman och pappan, häng med nu här, jag tror att mamman och pappan tror att jag och min gamla bekanta e kk.
Och det har varit ett jäkla snack om sånt på det senaste. Om kk-kamratskap. På alla möjliga håll och kanter har det pratats. Och definierats. Fast det har egentligen inte med saken att göra. För jag ville skriva om ord.
I förra veckan. När jag var på jobbet och stog inne i diskrummet och diskade, kom min chef förbi utanför och sa något till mig om att jag skulle komma och titta på något papper eller prata om något eller hur det var. Och då svarade jag honom med att vifta lite på händerna och berättade att jag skulle komma alldeles strax, först skulle jag bara torka av mina händer "för jag är så blöt", varpå min chef säger till mig "men Elin, så där kan du ju inte säga!". Fast det tyckte jag, så jag berättade för honom att han var nog den enda personen som jag, och där körde det sig rejält i min hjärna och jag visste inte vilket ord jag skulle använda, men utan någon, för utomstående, märkbar paus i talet, löste min hjärna det där på egen hand (den lyckas ibland, det gör den) och jag fortsatte berätta att han nog var den enda personen jag visste som skulle kunna koppla på det viset.
Fast jag tänkte säga att han var den enda person jag känner som skulle kunna koppla på det viset. Fast det ville jag inte. För jag tycker inte om att använda det ordet så. Jag skulle inte påstå att jag känner min chef. Visst, vi jobbar ihop och vi pratar en hel del med varandra, men jag skulle inte säga att jag känner honom. Det är nämligen inte ofta jag uttrycker mig så om någon som jag inte verkligen, känner. Som i känner, som i känner på riktigt känner.
Och titta vilket lustigt ord känner är när man läser det så här många gånger.
Så jag sa att han var den enda jag visste som skulle koppla på det viset. För vi känner ju egentligen inte varandra. Bara väldigt ytligt.
Jag vet att det kanske är allmänt att man säger att man känner någon när det är någon som man vet. Och att andra uttrycker sig på det viset förstår jag. Men jag får ändå fel vibbar.
För det där med vad ord innebär är ju så enormt olika från person till person. Enormt olika. Till exempel tänkte min chef, uppenbarligen, inte bara blöt när jag sa blöt, han tänkte liksom. Blöt. Och så tänker inte jag. Så vi som missuppfattade varandra lite där.
Det är precis som ordet Nöjd. Där har han och jag också olika uppfattningar om innebörden. Och det har lett till några smärre missförstånd oss två emellan.
Och det är egentligen läskigt att det då är språket vi förlitar oss som mest på för att förmedla åsikter, känslor, tankar, och så vidare, som mest när det, uppenbarligen (igen), är så subjektivt. Varför vi lyssnar på orden oftare än vi lyssnar på, ja, jag vet inte om det är så, men, ja, oftare än vi lyssnar på resten. Eller att vi i alla fall lägger som störst vikt vid orden, och inte vid, ja, resten.
Som i lördags! Jag skulle förklara ordet Outlaw för en vän, och jag förklarade det i sammanhanget som en som var lite utanför och inte riktig var som alla andra och följde deras regler. Som en som var lite, friare, medan den här människan som sagt outlaw hade menat det som att det var en rebell. Sen enades vi i och för sig om att vi skulle översätta det som Laglös. Och då blev alla nöjda. Men ändå. vilken olika uppfattning vi hade, om samma ord.
Jag undrar om det är därför som människor använder så olika många ord. En del använder ju knappt några ord alls för att få fram sin mening, medan andra behöver flera flera tusen ord. För att man lägger olika meningar i vad orden betyder.
Jag tror att det skulle kunna vara så.
Jag läste en gång i en bok att språket var, eller, ja, jag citerar istället
"Att omvandla vår tredimensionella värld till en bild i huvudet är alltid en fantasi, däremot kan vi använda oss av mer eller mindre gemensamma symboler för hur vi tror saker ser ut.[...] När man sedan ska förklara vad man har sett händer ytterligare förvrängningar eftersom språket är ytterligare ett subjektivt instrument. Så vi kan ändå inte jämföra vad vi tror att vi skulle ha kunnat sett."
Over and out
Elin
She's the MAN!
När badrumet så var färdigmålat begav jag mig in i sovrummet och började meka på papper i stället. Men! Så förstörde jag lite av det jag gjort (inte med flit!) för att jag inte hade rätt grejer att hålla på med och då lade jag ner och somnade istället. Och kan du tänka dig sån tur jag hade, för när jag vaknade var hjärnan igång igen på mig, som att jag aldrig lagt av igår kväll! Så jag satte mig i bilen, åkte in till äffären och köpte lite grejer som behövdes, och så åkte jag hem och fortsatte där jag slutade igår. Fantastisk dag!
Jag var lite rädd nämligen, när jag lämnade min teckning så där halvfärdig igår, att jag inte skulle kunna göra den färdig. För. Jag vet inte hur du är funtad, men för mig är det så att jag har som sånna, Flows skulle man kunna säga. Ofta på kvällen. Då man som blir knäpp i huvudet och alldeles kreativ och kan få till riktigt bra texter, eller man får en massa idéer på saker man skulle kunna rita, eller bygga, eller förslag på hur man skulle kunna möblera om i ett rum. Sånna Flows. Och medan man är i det Flowet då går allt som bra. Och det funkar. Och, även om det inte gör det, så hittar man bara på nya grejer och löser det som inte funkade. Det är det där när man kommit ur Flowet som det blir lite jobbigare, för då kan man inte, hur man än pressar sig och försöker, för sitt liv få till det så där bra som man fick när man Flowade. Och sen vet man aldrig igen när man kommer hamna i ett Flow. Så, gör lämnar man något ofärdigt som man börjat på i ett Flow, är det aldrig säkert att man gör det färdigt.
Någonsin.
Förstår du hur jag menar?
Wondrous Place
Har du börjat känna det i luften, vad som är på väg?
Det är samma visa varje år, så fort snön börjar smälta kan man känna att den är på väg. Ångesten. Även kallad våren.
Det är något speciellt med våren men jag tycker att varje år så drabbas en av samma märkliga känsla att man måste göra någonting nytt. Det går inte längre bara att sitta och göra ingenting. Man måste ta tag i livet och hitta på saker att göra, radikala grejer. Flytta, byta pojkvän, slå ett världsrekord, ja något stort!
Jag tror det var därför man uppfann vårstädningen. De gamla hemmafruarnas vårångeststädning typ.
Så idag började jag måla om badrummet. Ett sånt desperat försök att göra någonting som är tänkt att göra livet lite bättre. Ja och ikväll när målarfärgen tagit slut och jag var in till färghandeln för att köpa mer, stannade jag till en sväng på biblioteket och lånade lite nya Cd-skivor. För det är något visst med Cd-skivor.
Nu är jag bara så galet sugen på att börja måla igen, sätta på musiken på min spelare på volym 27 (det låter i hela huset då), öppna en flaska vin, en burk Ben & Jerrys New York Super Fudge Chunk, dra på mig min målartröja , bli full som satan och bara.
Måla väggarna kritvita.
En kväll som vilken annan
Och om samtida relationsproblem på film! Yyyyes! Där satt den!
Det var väl inte exakt vad jag tänkt skriva från början men det får duga för nu sitter jag här och börjar få panik över att jag vill sova. Dessutom smakar det nachos i min mun... Blää.
Det är lika bra att göra så här när man får en bra idé till en seriös text. Man skriver ner den. I. Ja, man skriver ner idéen i en mindre seriös text, för då vet man att man inte glömmer idéen och då blir chansen att man faktiskt någon gång i framtiden skriver den där seriösa texten i alla fall en liten chans större.
Oj vad långt det blev. Och jag som hade tänkt fatta mig kort. Så gick det med den saken!
So long everyone!
You know what I see?
Jag drack te idag, vilket var väldigt trevligt. Det är ju inte varje dag man gör det menar jag.
Jag hade en bekant över en liten timme på eftermiddagen som jag drack teet med, vi hade ju så klart varsin kopp med te, men vi drack våra varsina koppar någorlunda samtidigt menar jag.
Mitt under vårt tedrickande och pratande kom jag på att jag verkligen längtar till sommaren nu! Det ska bli så härligt med så många människor på så gott humör och solsken och semester och kubb och saker att hitta på och att slippa klä på sig så mycket varenda gång man ska gå ut. Det ska bli fantastiskt härligt när det är sommar igen!
När jag kom att tänka på sommaren att komma nu 2010, kom jag att tänka på förra sommaren också, och på alla fina minnen därifrån, och alla mindre fina och då blev jag bara sådär alldeles varm i kroppen och fick för mig att jag var tvungen att skriva ner det alltihop. Så. Nu har jag gjort det!
Många kramar och tack för komplimangerna! God natt!
Oj vad jag är vuxen
Okej jag älskar min bil, men det här är en sån annan grej jag tänkte skriva om, en sån, icke materiell grej. Sak..? Vad blir det om det inte är materiellt, det blir väl varken grej eller sak egentlligen kom jag på?
I alla fall så kom jag på nu när jag som bäst stod och plockade fram frukosten och egentligen, verkligen, inte alls har tid att sätta mig ner och skriva en massa, att jag älskar att tänka.
Det är helt enkelt en fantastisk mekanism det där tänkandet! Jag menar inte typ "ååå jag tycker de e så coolt hur hjärnan fungerar å nervtrådar hit å dit å signaler och att vi rör benen utan att reflektera över det och så vidare, och så vidare", nej jag menar det här när man medvetet tänker. När man tänker tankar som i ord. Det är fantastiskt.
Och som när man tänker så där och så tror man att man har koll på vad man tänker och så drar hjärnan iväg i en helt ny eller annan riktning än den man trodde man höll på och tänkte i och så, huxflux, tänker man på något nytt, och man vet inte hur man kom dit. Det är så, för att än en gång upprepa mig, fantatastiskt!
Eller vänta, vi sätter knorr på det och gör det lite tyngre för alltså, det är inte bara fantastiskt egentligen, det är PHAN-tastiskt!
Idag ska jag förresten köra hyrbil för första gången i mitt liv. Jág har hyrt den, en Ford Focus. Flexifuel.
Läckert, eller hur
Hej!
Nu vet jag att det blir väldigt neggo här, och att sist jag skrev så var det också väldigt neggo, och gången innan dess och gången innan dess och gången innan dess, men okej, det är lite så det är just nu bara, lite neggo. Och jag har faktiskt skrivit en gång om något som var positivt och glatt. Så det så!
Oookeeej. Hur som hellst så är det huvudet upp och fötterna ner fortfarande, lika bra att försöka hålla det så, har hört att det typ kan bli lite tokigt annars och att allt blod som samlas uppe (eller ja, det blir väl nere då...) i huvudet om man har tvärt om från huvudet upp och fötterna ner kan orsaka skador och att man kan få men för livet och sådär om man håller på för länge, så, som sagt, lika bra att ha rätt sida rätt. Så att säga.
En sak jag inte tycker om var det ja. Det var då självaste vad svårt det ska vara att komma till skott idag då, vilket helt och hållet osökt får mig att börja tänka på fjällenresan här för några veckor sedan... Sälen '10 -legendary...
Har en god vän skrivit på gipset faktiskt!
Nu så. Ta mig i kragen Elin och skriv det var hon satte sig ner för att skriva.
USCH, LÄSKIGT DET DÄR NÄR EN BÖRJAR SKRIVA OM SIG SJÄLV I TREDJEPERSON... Och där hade Caps Lock gått på utan att jag såg det, för jag skriver bara med en hand nu för tiden och då är jag tvungen att titta på tangentbordet hela tiden och sen orkade jag inte radera och skriva om allt igen Utan Caps Lock igång så då skrev jag en förklaring istället som säkert tog dubbelt så lång tid att plita ner...
Jag tycker inte om människor som ringer med dolt nummer.
Så där! Finaly!
Egentligen hade jag tänkt att skriva en annan grej som var mycket längre men sen kom jag på att det var mycket roligare att skriva en liten såndär kortgrej eftersom det tog typ ett år att komma fram till det. Och jag vet att den här efterförklaringen lite som förstör (btw! längtar typ lite i smyg efter att klockan ska bli åtta för då går det ett spännande program ikväll på Kanal 5) det roliga i den där poängen med kortgrejen men det ger jag blanka f. a. n. i just nu :)
Oooooo! Jag verkligen älskar att skriva inlägg utan någon som hellst mening!
Vad står på schemat?
Om du då skulle skicka in mig i min tvättstuga, säg, ja, inte vet jag... Säg tio minuter, och fråga mig igen när jag kommer ut.
"Vart bor han?"
You could have just told us no though, you didn' have to be rude
Jag vet att du kanske kommer att rynka lite på näsan nu när jag lägger fram mitt det som jag ska lägga fram här, men det är så här jag tänker.
För, senast jag kollade, så var jag inte bara kompis med mina vänner. Visst var jag kompis med dem (eller ja, det finns visst en som jag inte kommer riktigt överrens med just alltid men det har egentligen inte med saken att göra här... ), men jag var inte bara kompis. För att vara vänner är inte så bara.
Det krävs en hel del vänner emellan.
Om du någon gång har spelat The Sims borde du veta vad jag menar. Okej, honestly, gubbarna i The Sims verkar visst egntligen inte vilja vara vänner på riktigt, för de e ju typ omöjliga att behålla om de inte bor i samma hus som ens egen gubbe och när man fått tolv stycken att flytta in (med en trettonde på gång) för att försöka hålla vänskapen uppe, så är det inte lätt att behålla dem då heller för då finns det inte plats med fler sängar i vardagsrummet (och alla vet hur sjukligt grinig en Sim som inte fått sova blir) så de börjar som bråka internt och blir ovänner i alla fall och sen stänger man av spelet och öppnar aldrig den tomten igen. Visst händer det att man stöter på dem när man går ut och hämtar posten med sin nya gubbe, men man passar sig ordentligt för att komma dem allt för nära. För man vet hur de är.
I alla fall. Man är inte bara vän med sina grannar i The Sims. Det krävs lite av gubben du spelar för att grannarna ska fortsätta vara med dig.
Precis som i verkligheten.
Att säga till någon att man bara vill vara vän, är på något, lite förolämpande kan jag tycka. (Och nej, det är med flit, stoppa inte in nåt osynligt, mentalt "sätt" efter något.)
Självklart är den allmänna uppfattningen inte att det är otrevligt att säga till någon att man bara vill vara vän. Jag menar, jag skulle gissa att det anses som ett av de finare sätt man kan, som de säger i staterna, turn someone down på.
Men jag tycker att det är det.
Så det så.
Twisted and Deranged
Idag har jag pratat i telefon i sammanlagt två timmar och tolv minuter. Jag har lockat mitt hår. Jag har lyssnat på musik i 78 minuter, suttit i bilen 3,6 mil, och så har jag druckit varm choklad med vaniljsocker i, som, btw, smakar likadant som den där gamla lipsylen som fanns när en var mindre och som var lila, på eftermiddagen.
För det är sånt man gör när man inte går till jobbet.
Och det är värdelöst.
Inte börjar man tänka något vidare heller. Fast än man kan tänka sig. När man inte har mycket att göra vore det ju inte helt konstigt om man började tänka på en massa saker istället. Som för att fylla ut tiden liksom. Börja fundera på världspolitik och Gud, och krig och gamla filosofer och deras idéer och sånt. Det skulle inte var helt orimligt att det var sånna tankar som började ta upp tid. Men det är tomt.
Blankt.
Empty.
Ihåligt.
Pick your synonym!
Jag börjar känna mig lite som hon den där storbystade blondinen i Scary Movie filmerna. Förutom att jag varken är storbystad eller blond då... Eller jagad av en galen mördare heller för den delen...
Vad jag vet.
Och valborg då? Hur blir det på valborg?
När man börjar titta på klockan för ofta
Jag tror du känner till att om du får en blåsa i munnen är det någon som har snackat skit om dig. Och att när du kliver på en A-brunn betyder det Avbruten kärlek. Du känner antagligen även till att om du tittar på en digitalklocka som i det precisa ögonblick du vilar ögonen vid dess urtavla, visar samma siffror på båda sidor av de två punkterna i mitten, betyder det att någon tänker på dig just nu.
Jag har fått en sällsynt ovana att titta på digitalklockor.
Det började snart efter midsommar. Veckan efter tror jag. Nåt sånt.
Flera gånger då jag tittat på klockan hade den råkat visa likadana siffror. Allt sedan jag första gången hörde någon berätta för mig hur det låg till när man råkade se det här, inte allt för frekvent förekommande fenomenet, har jag alltid reflekterat över hur det ligger till när jag sett det. Jag har alltid tänkt “Undra vem som tänker på mig?”. Så när det här fenomenet uppkommer, på en och samma dag, ungefär fyra gånger, och jag varje gång tänker “undra vem som tänker på mig?”, då är det lätt att börja fundera över att det hänt ofta. På en och samma dag.
När jag noterat det här, började jag allt som oftast titta på klockan i tid och otid. Inte för att jag så mycket undrade vilken tid på dygnet det var, utan mer för att jag inte hade något annat att göra. Eller inte sysselsatte mig med något just då. Och ju oftare jag tittade på klockan och såg att någon tänkte på mig, desto större blev behovet av att notera klockslag.
Ser du den onda cirkeln?
Ovanstående har som sagt blivit en ovana, jag tittar på klockan hela tiden. Framförallt klockor av den digitala
sorten. Ibland till och med planerar jag när jag borde titta på klockan och hoppas att den ska visa tvillingar.
Fast då kommer jag på mig själv med att vara utomordentligt larvig. Så om jag tajmat väl och fått in en träff brukar jag tänka att det inte borde räknas.
När jag tajmat.
Så för några dagar sedan (i skrivande stund, gud vet när det här skriveriet publiceras och når dina ögon), slutade jag helt sonika att bry mig. Jag tittade på klockan när jag ville veta tiden och jag kollade inte en extra gång för att se om 22:21 hade ändrats till 22:22 eller bannade mig själv över att inte tittat några sekunder tidigare om den stod på 18:19.
Men så hände det igen.
16:16.
Och jag var fast. Igen.
Igår hände det tre gånger. Idag två.
Och jag kan inte bli kvitt tanken på att någon i världen tänker på mig. Och jag undrar så vem det är och vad hon vill. Den där mystiska människan. Hon som jag inte vet varken namn eller ansikte på. Hon som kan vara en god vän, en gammal klasskamrat, grannen, en kille jag träffat i baren, någon fullkomlig främling som sett mig på facebook eller i skolkatalogen? En barndomskärlek? En ovän?
Det enda jag vet är att det är Någon.
För på precis samma sätt som att jag inte kommer kunna ha en riktigt stor kärlek innan jag börjar bry mig om att ta en omväg förbi A-brunnarna, lika väl vet jag att någon tänkte på mig idag 13:13.
(Sommaren 2009)
The beginning of the end
Visst vet man när något slutar?
För allt har en början.
Det finns vissa tillfällen i livet när man känner att man är precis i början av slutet.
Vill man vara pessimist kan man se hela livet så. Att födseln bara är början till döden. Och så är det visst, men jag syftar till lite kortare avsnitt i livet. Den period mellan början och slutet då man lever. Livet.
Det handlar om Oss. Det finns den dagen, den händelsen, den kommentaren, då man vet att det är början på ett slut. Då man vet man inte kommer kunna komma längre. Att det inte går att räddas. Man har inget mer att ge varandra.
Ett slut kan börja på många sätt. Och det behöver inte vara definitivt. Men när man känner början på slutet. Då är det oundvikligt. Likt att alla varelser dör, så kommer Vi. också att göra det. När man känt början.
Jag hatar att göra slut.
Det är så deprimerande.
Let's squish our fruits together
Det talas om att en bild säger mer än tusen ord...
... alltså har jag här med Tjänat in dryga femtusen ord. Vilket ger mig en bra jäkla kvot att starta med nästa gång jag får lust att skriva.
Rubriceringstekniker
Elin calling!
First of all, I whant to thank you all for this spectacular show you have put on tonight..! And second..! That dress you are wearing is really fantastic!
So now, here are the results of the elinish voting:
...
and finally 12 points goes to..!
Det här med rubricering.
Satt och läste igenom några gamla inlägg, i brist på annat att göra. Och kom att tänka på en insändare jag läste i lokaltidningen för en tid sedan. Den handlade om att se mer av en text än bara rubriken. Att rubriken kan vara vilseledande, eller att den kanske inte ens har relation till vad som står i resten av texten. Insändaren av insändaren ville att människor skulle sluta opp med att läsa en artikel på de första fem orden. Typ.
Jag kom att tänka på den insändaren. Bara sådär...
Att inte vara full, är gravt underskattat
Efter att ha levt mina blyga, snart 19 år, har jag helt om det senaste kommit till insikt med ett av de sociala, inte problem, jag hittar inget ord som passar, men, "problem" som jag dras med.
Det handlar om alkohol.
Ett allt för vanlig scenario när man en fredagskväll som vilken annan håller på och förvärmer med vännerna är för mig snabbfyllan. Man kommer dit vid sju, åtta, börjar göra sig vacker, hjälper andra att göra sig vackra, småpratar, lyssnar på bra musik, har det allmänt trevligt och väntar eventuellt på något slags hinder som ska avlägsna sig innan cidern och vinet plockas fram.
Säg att det blir läge runt halv nio.
Min närmaste bekantskapskrets, och de jag oftast festar med, är en samling människor som allihop tycker att klockan tio är ett klockslag nog så väl att gå in på utestället som något, en punkt som vi ofta diskuterat eftersom jag ställer mig tveksam i frågan.
Klockan tio betyder att man åker runt halv tio. Vilket ger en förfesttid på ca sextio minuter. Här kan vi snacka om att suga i oss!
Problemet med snabbfyllan är inte bara just det att man måste klunka så förfärligt (även om det inte alltid är så kul...), nej. Det största problemet är otrevligheten och Pang-effekten.
Otrevligheten innebär varken mer eller mindre än vad det står. Det känns helt enkelt inte trevligt att Hälla i sig. Osocialt.
Pang-effekten syftar så klart på känslan "Nej nej, det e lungt, jag känner knappt av något- oh jiees, nu snurrar det innåthelvetehär!"
Typ.
I och med snabbfyllan, som egentligen har som enda mål att göra dig riktigt berusad innan du går in på krogen, försvinner liksom halva grejen med alkohol. Gemenskapen.
Att ta en drink på balkongen, ett glas vin till maten, en öl vid grillen eller lite whisky i soffan är förbaskat underskattat. Att dricka för trevnadens, istället för fyllans, skull.
Om det sen händer att man blir lite rund om foten under middagen finns det få saker som känns på det sättet som när man häller i sig lite vatten och känner hela kroppen bli lite mer sig själv igen. Den var på väg. Men den blev inte full. Det , mina damer och herrar, det är härligt.
Jag vill inte med detta säga att fyllan är överskattad, gud nej! Det enda jag vill säga är faktum att inte vara full, det är underskattat.
(Juli 2009)
Gud vilken kärring jag är....
I min vackra vita vintervärld
En ny dag. Ett nytt år.
Det ska inte bli någon ny årskrönika.
Det snöade ute i morse. Nu har det slutat. Men det ligger fortfarande ett tjockt lager nysnö kvar.
Jag vet inte sist när det var så här mysigt och kallt och snöigt på den andra dagen på det nya, andra året. Kanske var det förra året. Jag kommer inte ihåg. Vet inte alls om det var kallt och snöigt då. Eller ja det var kallt. Men inte fasansfullt. Var det snö? Jag vet att det har snöat, men det kanske var året innan, eller två år innan dess. Året 2006.
Snö är ett tacksamt ämne att skriva om.
Det finns liksom så mycket olika att berätta. Att den är kall. Att den är blöt. Att den är vit.
Man kan skriva om hur den var hård när man ramlade, eller mjuk så att man inte kunde krama en snöboll av den.
Vilket påminner mig om att jag inte gjort någon snölykta i år.
Inte så att jag brukar göra snölyktor något särskillt ofta. Det är ingen tradition eller liknande. Men det händer ju att man gör en. Ibland.
Snö är så bra. För alla kan relatera till den.
Jag tycker synd om människorna i afrika som inte fått se snön.
Och jag tycker synd om mig som inte fått se öknen.
Än.
Violett Hill
Hade en text för dryga året sedan som handlade om den.
Och jag har tänkt på det där. Det där med låtar. Som man tycker om.
Jag har tänkt på det där med låtar som man tycker om och man bara älskar dom och. Ja. Man liksom tycker om dom så mycket att man som vill att hela världen ska få höra dom och förstå hur mycket man tycker om dom. För.
"Guuuu! A men ja ba' äääälskar den här låten!"
Så då berättar man för sina vänner och bekanta att den här låten den är bra. Den är toppen och du borde verkligen lyssna på den. Och man älskar den verkligen.
Tills man har berättat.
Ge det att du hör den tre gånger till. Sen är den slut. Sen är den inte lika bra längre. Låten blir bara inte bra längre.
Jag förstår inte varför. Men det här händer mig hela tiden!
Sen jag blev musikintresserad (typ, två år sen?) och började hypa på enskilda låtar och band så har jag råkat ut för det här fenomenet ett flertal gånger. Och jag förstår det verkligen fortfarande inte!
Vad är det som gör det?
Ingen aning!
Jag bara vet att det är så det är. Och blir? Är? Blir? Jag vet inte?...
Men nu har jag inte sagt att jag gillar Violet Hill. Bara så att du vet.
Kärlekens alla färjor
Visst är det väl så där härligt mystiskt nu om kvällarna när det är så här kallt ute.
Diskmaskinen på jobbet gick sönder tidigare i veckan. Den var bara trasig i en dag, men det hade som lite samma effekt som när radion gick sönder. Man börjar tänka lite väl mycket. Och när tänkandet väl kommer igång blir det som ett flow som inte lägger av bara när man slutar diska, utan det som håller i sig.
Altså. Jag vet inte om det bara är jag. Men jag har tänkt på att livet e en jävla bra grej det där. Det liksom innehåller ju så mycket saker.
Och sen har jag tänkt på hur sjukt coolt det är med rymden och solen och månen och att jorden lutar och att vi faktiskt flyger omkring i universum utan att det ens märks för oss här på jorden som har våra liv. Och att jorden dessutom snurrar samtidigt.
Jag har tänkt på att det är dåligt med krig. Och att alldeles för många människor dör i onödan när de måste kriga. För båda sidor är faktiskt goda. Det är ju bara från vilken sida man ser på det ifrån som avgör vem man hejar på. Och egentligen finns det bara förlorare när det kommer till krig. För. De goda dör alltid.
Det finns en till sak som jag har tänkt på. När det går bra för någon är det många människor som liksom har lite svårt att glädjas åt det. Det finns många missunsamma människor.
Till exempel hatar jag Agnes. Don't ask me why, 'cause I don't know!
Sen har jag tänkt på att religioner är det bästa att tillgå om man vill styra en massa. En fiende funkar också i och för sig.
Jag har tänkt på att man blir glad av männniskor som tittar på en och ler.
När jag flyttar hemifrån vill jag bo i en lägenhet med två rum och kök. Minst två rum. Och så vill jag ha det fint.
Jag vill ha en handgjord matta på golvet, och ett bord med krökta ben.
På julen ska jag pynta med rött och guld. För rött och guld är väldigt fint på julen.
Jag skulle kunna tänka mig att jobba som handskakerska. Att bara stå och hälsa på människor hela dagarna och ta i hand med dem och undra vad de är för slags personer. Jag tror i och för sig inte att det finns ett sånt yrke.
En annan sak som jag tänkt på är hur svårt det är att komma på vad man vill göra med sitt liv.
När bestämmer man det? Och när börjar livet som man vill göra? Eller är det så att man redan gör det? Och att allt som kommer att bli som det blir av sig självt, eller kommer det en dag när man säger; "Det här vill jag göra med mitt liv" och först då börjar man göra det som kommer att vara livet?
Fredagar är veckans bästa dagar. Tror jag. Fast måndagar är oxå väldigt bra. Och torsdagar. Det är svårt att bestämma vilken som är bäst på någe vis.
Det är konstigt att alla människor kommer att dö en dag. Och det är bra att det finns personer som jobbar för att ingen ska göra det i förtid. Till exempel de som bygger skyddsannordningar till grävmaskiner. Och de som driver Musikhjälpen i P3 och SVT 2. Och alla andra.
Och sen har jag tänkt på att det är roligt att du finns. För fanns du inte skulle du inte läsa det här. Och då skulle du inte få ett tips om den finaste komplimangen som finns. Jag hörde den på radion i morse. Dom sa;
Du är så bra på att vara du
Nu är jag färdig. Så lyssna gärna klart nu när du har läst. Den är en fin bit den här.
Inte lika jobbigt
Fast jag kom på en annan grej jag kan skriva om!
Nu precis nu kom jag på den.
Jag var hos doktorn idag. Var en sväng förbi husläkarmotagningen och skulle kolla en grej, och då får man för det mesta något att berätta. När man har varit på sjukhuset.
Min doktor hette Svante. Jäklar, tänkte jag. Svante. Gammal och sävlig. Det tycker jag är en Svantedoktor.
Och jag är inte så förtjust i Svantedoktorer. Sånna som är långsamma och sävliga. Jag gillar yngre doktorer. Som är sakliga och effektiva och som säger "Du är frisk, gå hem med dig!" eller, "Du är sjuk, ät tabletter i två och en halv dag och sen kan du jobba igen!". Inte doktorer som är makliga och håller på och säger "ja... och hur länge har du känt så...? mmm... , det skulle kunna vara..." eller "nej... men, jag tycker, att du ska gå hem, och vila. och sen får vi se. och blir det inte bättre imorron... så får du höra av dig..? okej..?"
Så döm min förvåning när Svante kommer ut i väntrummet och ropar upp mig och jag möts av en stilig, och framför allt, ung(!) doktor!
Han var så trevlig! Han var duktig. Och han var snygg!
Jag har aldrig förr träffat en snygg doktor. Har trott alltid att det där med snygga välutbildade karlar bara varit en myt. Tills idag. Halleluja prais the lord! Jag har hittat min blivande make.
Alla som tittar ner i marken när de promenerar... och allt vad de missar.
Varför?
Är hon rädd att tappa bort sina fötter? Eller för att fötterna ska trampa snett?
Hon har haft sina fötter på samma ställe hela livet förutsätter jag, för så är det för de flesta. Hon borde veta att fötter inte är något som helt plötsligt bara lossnar och trillar av. Av egen erfarenhet vet jag att de brukar sitta ganska hårt fästa vid benet.
Jag tänker på hur mycket den här människan inte ser. Jag tänker på hur mycket av världen som hon missar. Allt som händer runt omkring henne som hon inte får vara med om. Den där expediten i skyltfönstret som skyltar om, den där syggingen på andra sidan gatan som sitter och fikar med sin kompis, den där jättefina lampan i ett fönster på andra våningen i lägenhetshuset, bilarna med roliga reg.plåtar som kör förbi. Och framför allt; alla människor. Alla de nya spännande människor som går förbi som hon inte ser. Alla leenden, alla mobilpratare och alla de andra som precis som hon går och tittar ner i marken.
Det jag undrar är varför man frivilligt väljer att missa vad som händer i världen man har precis bredvid sig till fördel för sina fötter, som förhoppningsvis alltid kommer sitta kvar där de sitter, och som har suttit där i alla år?
Jag har haft mina fötter i lite mer än 19 år. Jag vet var de sitter, behöver inte hålla koll på dem. Jag kan titta på världen i stället.
En bra kväll
Mammas nya kille 21 oktober
If the answer is no, can I change your mind?
Vet inte om jag har skrivit om det förut, den texten kanske ligger någonstans, hopknölad eller nåt, under en säng eller i ett skrivblock, den skulle visst kunna göra det, och så är det ingen annan än jag som har sett den. Det skulle kunna vara så. För jag vet inte, och jag kommer inte orka kolla igenom alla inläggen här som jag har skrivit sen jag började.
...för de är ju så många...
I vilket fall som helst fick jag mig en reminder om det här när jag satt och dåsade lite på bussen tidigare i veckan. Det var länge sen jag åkte buss nu, och jag upptäckte hur skönt och mysigt jag tycker det är. Så länge man vet att man inte Måste ta bussen. När man kan välja liksom. Då är det himla bra.
Jag satt altså på bussen. Och så satt jag sådär som man gör när man tycker det är lite mysigt att åka buss och det regnade lite ute och var lite halvmörkt, eller det hade blivit mörkt, men vi var fortfarande i stan så det var ganska ljust ändå fast ändå inte ljust liksom, men eftersom det finns lampor i stan så blir det ju inte helmörkt. Det blir sådär lite julstämning. Julljus. Typ. Jag hade precis stoppat i lurarna till musikspelaren i öronen och lutade mig med kroppen och huvudet mot rutan (sådär mysigt) när jag ser en tonårsdotter och en mamma som står och väntar vid ett rödlyse för att få korsa gatan som min buss kommer och åker på och då blev jag så glad, gladare än jag redan var. Där stod det en mamma och en dotter, som hon nästan var vuxen, och såg så glada ut tillsammans och dom hade säkert en bra relation tänkte jag. Och sånt gör mig glad. Mammor och döttrar som trivs tillsammans. Det blir man glad av.
Hur som helst. Mamman och dottern fick inte grönt ljus innan vi fick det, och när bussen rullar på och jag får se de där två gulliga lite närmre så ser ajg att det inte är en mamma och en dotter med en bra relation. Det är en vuxen tonåringstjej och hennes kille.
Och detras relation vill jag inte lägga mig i, men dom såg glada ut...
Tänk vad jag hade missat om jag till exempel hade vänt huvudet innåt bussen och inte tittat vidare på vad jag trodde var en mamma och en dotter, då hade jag aldrig sett att mamman egentligen var en man, och hade för evigt trott att det var två av den kvinliga sorten jag sett. En mamma och en dotter med en bra relation. Och då hade ju det varit det jag sett, och då hade ju det varit sant.
Tänk vad allt är relativt, till och med en sån sak som om någon är man eller kvinna!
Måndagsmys
Det var så mysigt idag så jag och hundarna gick ut i skogen och hade utflykt med varm choklad och skinkmackor.
En bra utekväll
Jag har fått en praktikant!
Det sprider sig en doft i hela huset av äpple och kanel, som har sin källa i den nyss färdigbakta äppelpajen som står på en träbänk i köket. Jag har vita, fluffiga, alldeles underbara benvärmare om vaderna. På jobbet trivs jag väldigt och jag är ute på timlånga promenader i stort sett varje dag.
Det är fantastiskt.
Och jag har fått en praktikant!
En alldeles egen, liten, halvskolad praktikant.
Hon heter Johanna.
Praktikanten heter Johanna och praktikanten Johanna är enormt praktisk. Visslar man så kommer hon, och har man ett litet arbete till övers är hon mer än villig att axla ansvaret och se till att uppdraget blir utfört.
Det är så gulligt.
Och att veta att en annan var på precis samma sätt och i den exakta situationen för 213 dagar sedan (är fortfarande till viss del) är också det helt fantastiskt.
Tänk att jag, jag som precis har börjat jobba, jag,
jag har fått en praktikant.
Den som mördade Gloria ska DÖ!
Lyssnade på radio idag. Den fungerar igen, eller, vi har en ny. Sen några veckor tillbaka. Lyssnade på den där dåliga kanalen och så påannonserar den lilla gnoan, som ska föreställa någon slags programmledare, Mando Diaos gamla låt Gloria. "Här kommer lite ny och fräsch musik" fuck no it isn't. Den där förbannat bra låten är gammal som gatan i musiksammanhang, kommer från skivan som släpptes i februari i år. Ny och fräsch? Ha!
Låten börjar spela och Elin tänker; Det är något som inte stämmer? Vad kan det vara?
Tills det slår mig. Det är en Remix. En Remix. En våldtäkt. Det är en skändning av en låt som kan ta vilken dag som hellst till nya höjder! Någon har våldfört sig på den, kört den i backluckan till en ödslig avkrok i skogen, slängt den i diket, dränkt den i tändvätska och tänt på. Och låtit den dö.
Någon har satt sig i bilen och kört därifrån och sakta låtit Gloria dö i dikeskanten.
Får jag tag på den jäveln kommer hon önska att hon aldrig blivit född!
Plus idag vill jag skriva en sak som jag verkligen tycker om. Jag tycker om Reportrar som kräver svar.
3 klick frammåt, 48.15 in i avsnittet. Det är journalistik.
Socialbidrag?
Hoppas du har det bra där ute!
Hörs igen!
Elin goes new
Hej!
Jag har ändrat lite i min den här som jag skriver i så här på internet. Så, den nya sidan kommer man till här.
Hihihi
Andy played guitar
Radion på jobbet har gått sönder.
Det var i förra veckan det hände. På torsdagen tror jag. Den bara fungerade inte.
Så nu tänker jag alldeles för mycket.
Jag kommer nog att bli knäpp.
För när man inte har någon radio att lyssna på, och man inte pratar med någon. Vad gör man då? När det är alldeles tyst och ingen säger något. Då tänker man. Man tänker på vad man gjorde i helgen. Man tänker på hur vädret ska bli resten av veckan. Vad man ska ha på sig imorron. Hur livet kommer att bli. Att det var en härlig sommar. Vad man gjorde förra fredagen.
Man tänker.
På stort och smått.
Det är därför det är så bra med radio. För då när det är tyst och ingen pratar så pratar de på radion. De som sitter i studion och de som sjunger låtarna pratar och låter och tänker. Har tänkt. Åt mig. Så att jag slipper. Då är det bara att lyssna på allt tänk som kommer genom radion och så slipper man göra det själv.
För honestly. När man står en hel dag och bara tänker.
Det kan bli lite mycket.
Don't try this at home
Jag har verkligen inte förstått varför tv- och filmbolag världen över känner att de behöver komma med den uppmaningen till sin publik. Tror de verklligen att den har någon effekt?
Själv blir jag mer nyfiken och sugen på att själv ta reda på hur det är att hoppa femtio meter utan skyddsutrustning och landa på en skateboard som far ut på en ramp, låter mig volta i luften och sen skickar mig ner i en pool med hajar, när jag får uppmaningen "Prova inte det här hemma" än när jag inte uppmanas att göra något alls.
Och, tror verkligen bolagsmännen och -kvinnorna att den idiot som faktiskt får för sig att köra i vind med ett livsfarligt stunttrick på egen hand skulle låta bli bara för att det innan inslaget i tv-rutan visas ett kort meddelande där hon råds att inte själv prova på detta?
Jag tror i alla fall inte det.
En galning är en galning, även om hon uppmanas att vara klok.
Vad jag drömmer om
Idag när jag gick från jobbet tittade jag lite snabbt i min utkast-mapp på telefonen efter ett uppslag till något att skriva. Jag brukar göra det när jag har lite idétorka, titta i utkast-mappen, för det är där jag skriver upp små stycken, idéer och rubriker när jag inte kan skriva ner allt det jag tänker på på en gång. Idag hittade jag ett utkast som löd;
Jag drömmer om sjukhusspyor.
Så stod det. Fast utan punkten.
När jag läste tänkte jag "Jag är ju för tusan knäpp i huvudet". men så är det. Jag drömde om sjukhusspyor.
Det var en kväll för några veckor sedan när jag låg som bäst och skulle somna, gled in i en sån där dvala och drömde lite fast än jag inte sov än, men jag var inte vaken heller. Och sen vaknade jag till medvetande och det första som dyker upp i mitt huvud "Jag drömmer om sjukhusspyor". Jag var tvungen att skriva ner det, för det kunde nog bli något av det trodde jag. Och det var en så välformulerad dröm. Håll med om att det inte är verkligt ofta man kan sätta bara fyra ord på att beskriva en dröm utan att missa hela innehållet. Men med de fyra orden blev hela min dröm beskriven.
Det är så där på kvällen som de bästa idéerna kommer. Tycker du inte?
Precis när man gått och lagt sig, då får hjärnan visst för sig att den får tänka som den vill och så blir det lite galet ibland. Och väldigt bra andra gånger.
Det värsta är när man ligger där och tänker på vliken bra sak man kommit på och att man borde göra något med den imorron när man har tid, för det är en sån bra grej, och man vet att om man inte skriver ner själva kontentan av funderingen man har i huvudet just precis då innan man somnar kommer man inte komma ihåg den imorron. Men man tänker att den här saken ju är så bra så den kommer man ihåg. Och så somnar man. Och på morgonen minns man ingenting.
Det är som om man blir straffad för att man är så lat att man inte orkar masa sig upp ur sängen och skriva ner idéen, och därför inte förtjänar att ha den kvar. Orkar du inte nu är du inte värdig den här tanken.
Tänk vad många tankar man har försakat. Bara för att man var lat.
Vad det givande med att dröma om sjukhusspyor var kan jag dock inte minna mig. Det är nämligen det enda jag kommer ihåg, de fyra orden, och inte drömen i sig.
Och jag skulle så gärna vilja veta. Varför drömer jag om sjukhusspyor?
En inte helt oreviderad bit om förväntningar.
Det är så skönt med främlingar. Det enda dom vet om dig är hur du ser ut.
Visst, en klädsel och hållning kan säga mycket mer om en person än vad ett hundratal ord kan beskriva. Men en ny bekantskap är ändå en blank sida, ett ställe att fylla i sig själv. Utan förväntningarna på hur du bör bete dig. Utan förväntningarna på att göra det som är Du.
Det finns ett problem med gamla vänner.
När en person förändras och den andra inte gör det. När det finns regler för hur Du är. Hur du bör bete dig i särskilda situationer för att vara Du.
Och så helt plötsligt är du inte längre Du och din vän undrar vad som flugit i dig. När du inte uppfyller hennes förväntningar på vem Du är. Vem är du då?
Ingen hon känner.
Eller vill känna.
En ny bekantskap låser sig inte på samma sätt. Med en ny bekantskap kan du vara Du.
Utan att inte vara Du.
Du är den du är, vad än du gör och säger. För en ny bekantskap är allt du gör Du.
Det fanns saker jag inte kunde berätta för mina vänner. För dom visste hur jag skulle vara. Och tänka. Och tycka.
För dom visste vem Jag var.
Till alla som inte vill se en halvnaken James Marsden
Jag blev konfunderad.
Hur kommer det sig att när jag söker på James Marsden på en av världens största sökmotorer på internet är det här det allra första som kommer upp.
Jag vill veta i vilka filmer han spelat förut för jag tyckte mig känna igen honom när jag tittade på film förra helgen och, du vet hur det är. Man sitter där och tänker, varför känner jag igen den där skådespelaren, vad har han gjort förut, måste vara en film jag sett... Jo men vänta var han inte med i, åh, den, å vad heter den! Den där. Han var typ lite ond? Nej? Eller? Var det, nej just det ja det var ju han den där andra, han som var med i The Prestige.. Ja just det... Jo men spelade inte dom mot varandra i någon film då?
Du vet hur det är.
Man blir inte klok.
Så då tittar man på datorn.
Söker på namnet man såg i eftertexterna och får en träff.
Men varför en posebild där han är halvnaken!
Jag blir lite upprörd. Varför är det den första träff jag får. En bild. Där han står och visar raggarsträngen. Jag vill inte se en naken James Marsden!
Jag vill bara veta vilken film han spelat i förut.
Om prick fyra månader är man nog jättespänd och det är sådär härligt dagen-innan-Julafton-mysigt
Prick på slaget nio
Kontinuitet är en bra sak.
Och ett bra ord.
Engelska är också en bra sak.
Det är svårt att inte låta sig påverkas av sådant som är bra. Tillexempel Engelska.
Och kontinuitet.
Det vet alla vi som känner mig.
Saker och ting får en annan klang, och en annan innebörd när det blir på engelska. Det blir, mer, ett, det blir ett annat uttryck, det är mer ett maby än ett kanske. Och det finns mer infinity i oändligheten än tvärt om.
I love you innehåller däremot inte lika mycket kärlek som Jag älskar dig.
Fan ta reklamen
Nooo.
D is for Dangerous
In a rush of inspiration
När jag tänkte lite till
Sen kom sommaren. Och jag hade inget bloggkonto att logga in på. För jag var på landet, och på landet finns inget internet (läs fanns, vi talar om början av sommaren nu...). Alltså blev det inget bloggskrivande.
Nu är det ju förvisso så att även om inte jag skriver blogg så betyder inte det att jag inte skriver alls, nej. Det gör det inte. Jag skriver.
Men inte blogg.
Jag har tankar och idéer även fast jag inte har (läs hade) internet. Och jag skriver, jo.
För när man har använt en halv vår till att skriva lite nästan varje dag är det inte så att skrivet helt plötsligt försvinner bara. Det skulle vara mycket märkligt, ungefär som att tänka att om man inte äter varje dag så försvinner nog hungern. Det gör den inte (believe me).
Så jag har skrivit. Jag hittade en bärbar dator och ett USB-minne och jag skrev. Inlägg, texter, tankar. Typ. Nåt i den stilen.
Därför är det inte alltid att mina inlägg är helt up to date.
Så att du vet.
En tanke som slog mig
Och så få ord.
På promenad
En sak jag ofta kommer att tänka på är hur många oskrivna texter jag går omkring och bär på i huvudet.
Till exempel som när jag promenerar.
Det är ofta som tankar flyger in och förbi när man är ute och går. En rubrik, en inledning, ett innehåll. Ibland en hel text. Som färdigskriven vissa gånger, och andra hittar man på medan man går.
Har det att göra med den friska luften undrar jag? Att man andas in nya tankar och infallsvinklar? Att man liksom man gör med syret, suger i sig idéer som går via lugorna, filtreras i blodet och sedan far upp i hjärnan för att bidra med något nytt. Eller är det något annat som gör det?
Hur det än förhåller sig är det ett välkänt faktum. Läste det till och med i en tidning för ett litet tag sen att om man skulle prata allvar med någon var det en bra idé att göra det under en promenad. Och, visst är det väl så, vi ha väl hört uttrycket att lite frisk luft rensar tankarna förut allesammans, har vi inte?
Jag kanske tänker på ett annat uttryck.
Inte omöjligt...
Men promenader är i vilket fall som helst rena rama idékanonerna. Behöver man något att skriv om, då går man.
Det är fest och du är där
Det är en märklig sak, den där lyckan.
Tänk dig, att vara lycklig. Hur det känns. Det är otroligt. Det är underbart, det finns inget bättre.
Och tänk dig sen, av vad blir du lycklig. Den där lilla, lilla saken som gör dig lycklig. Nej nu tänker du på glad, inte glad, lycklig. Tänk på vad som gör dig lycklig.
Tänk efter.
En endaste liten blick, av misstag. Men oj vad den kan vara lycka. Den endaste lilla blicken.
Det är en märklig sak, den där lyckan.
Right, write, right?
Konsten att skriva en text utan mening. Att inte komma fram till en slutsats, att stampa på samma ställe, att inte veta mer när man slutar skriva än man gjorde då man började
Att bara älta
Äkta
Det är svårt
Att baka en tårta
Idag blev jag officiellt larvig. Toklarvig.
Jag har lagt upp mitt första klipp på YouTube.
Det går inte att se för alla, så ingen rusning gott folk. Jag har fortfarande nog med stolthet i kroppen för att inte lägga upp mig för hela världen.
Mina vänner
Goda vänner.
Och vi hade det väldigt trevligt.
Det får man bjuda på :)
Elin och Jennifer, posi posi :P Me?, freakar på chipsen
Det är en snigel i skon, en snigel!!!!
Maria tycker att det är hemskt äckligt och Jennifer gottar sig (som vanligt) i andras olycka.. ;)
Den bästa ursäkten 3
Den bästa ursäkten 2
Den bästa ursäkten är den som är minst trovärdig
Ett lejon åt upp min telefon igår, det är därför jag inte svarat på ditt sms
Jag kan tyvärr inte komma på festen, jag har möte med Mahatma Gandi
Förlåt att jag är sen, jag var tvungen att vinka ner ett flygplan på tomten innan jag gick hemifrån
Jag glömde inte din födelsedag. Det var. Ja, jag glömde den inte.
Den bästa ursäkten 1
Den bästa ursäkten är den som är ärlig.
Det är den som ingen egentligen tror på.
Det är väldigt svårt att säga som det är. Mycket lättare att berätta en historia om hur tåget var sent in på stationen och att du sprang hela vägen mellan spåren och nästan knuffade ikull en tant med två konsumkassar men att tåget du skulle byta till åkte från perrongen typ precis när du kommit fram och att du flåsande sprang längs med tågets sida som dess fart ökade och din avtog. Så du fick ta näst tåg. Och det var därför du missade början på den här viktiga föreläsningen.
Istället för att berätta som det var.
Att du stod i kö inne på pressbyrån för att köpa en banan, en bonaqua silver med smak av päron, och en dubbeljapp (plus eventuellt en expressen att läsa på vägen), när du såg hur ditt tåg rullade in på stationen men att du var lite för hungrig och lite för nyfiken på vilken politiker som ertappats med byxorna nere och vars censurerade ansikte nu prydde varenda dagstidnings löpsedel, för att orka tränga dig i kön och springa ut på perrongen. Så du väntade på nästa tåg. Och det var därför du missade början på den här viktiga föreläsningen.
Det är enklare att säga "Jag har magknip" när väninnorna frågar om man vill följa med ut och dansa än att säga "Jag är halvklaustrofobisk och får panik av att vistas i trånga utrymmen med mycket människor".
Det är inte lika komplicerat att förklara hur man glömt telefonen hemma i lägenheten på hallbordet när man åkte upp till föräldrarnas sommarstuga över helgen och att det var därför man inte kunnat svara eller har ringt upp något av de fjorton missade samtalen från en vän, som att bara säga att man inte orkade prata.
Mycket lättare att berätta hur väckarklockan inte ringde i morse istället för att bara förklara hur man inte orkade gå upp.
Panna cotta är gott, men inte så fantasifullt
Vad händer när fantasin tar slut?
Blir man tom och tråkig då? Blir man som en av de där gamla farbröderna och tanterna som man fick skäll av på släktkalasen för att man lekte att farmors soffa var ett sjörövarskepp? "Att dom inte ser! Och där borta bakom bokhyllan står ett helt band av pirater. Titta då, det gör det visst det!" Men dom såg inte. Tanterna och farbröderna sa bara att man skulle sitta still i soffan eller så kunde man gå därifrån och att det inte var någonting alls bakom bokhyllan, förutom en bit tapet som klarat sig undan cigarettröken och därför var lite ljusare än resten av rummets tapet. Men hade man frågat farbröderna eller tanterna hade dom säkert inte sett det heller. Dom såg bara det som var. Som man kunde se.
Det som var bakom fanns lika lite som piraterna och sjörövarskeppet.
Finns det en kvot av fantasi tilldelad varje människa? Och när den kvoten tar slut så går det inte längre att tänka på kul. Tänka sig pirater och nergrävda skatter, stora slott i bortglömda länder och äventyr på andra sidan jorden. Eller hitta på en rolig efterrätt att bjuda sina vänner på.
Panna cotta är väldigt gott, det passar bra efter grillat, men det för inte precis tankarna till hemliga länder och magnifika utsiktsplatser
Oj vad jag är huslig och i helgen åkte jag wakeboard. One, two, three, four, uno, dos, tres, cuatro.
Jag har varit på landet hela sommaren nästan. Nu är det slut med det. Nu är jag hemma. För att stanna.
I helgen åkte jag wakeboard med svågern igen, det är så sjukt roligt men uppehåll på ett år gör lite att man tappar känslan för det där med att komma upp...
Det tog några försök men tillslut så, tillslut stod jag upp. Glassade lite och lyckades till och med med en vändning utan att dratta i.
Lyckade sträcka till ryggen också så sen i lördags går jag som en gammal gumma när jag ska försöka böja mig.
Idag lagade jag pyttipanna och det blev jättegott och jag tyckte det såg så himla trevligt ut där när det stod på spisen så jag var tvungen att fota. Så varsågod; titta och låt det vattnas i munnen
Okej det såg mycket godare ut irl..
ÅNGEST!!!
Om en vecka prick börjar jag jobba.
Jag kommer att jobba i minst 231 dagar. Minus 14.
Det är hemskt.
Inte för mitt liv kan jag förstå hur det ska fungera.
Inte för mitt liv kan jag förstå hur det kunde bli så här.
Inte för mitt liv vill jag förstå hur det här var det bästa av alternativen.
Dom säger att det inte är så farligt. Att man vänjer sig.
Att det går över med åren.
Men det är dom som Nöjer sig.
Sug.
Dom nöjer sig och ser ingen annan väg.
Och tänker. Man vänjer sig, det är inte så farligt.
Who the F*** are Arctic Monkeys?
Det är sommar. Det är varmt och klibbigt. Det blir så i Augusti.
Det är sommar och på sommaren är det varmt och klibbigt. Det vet man.
Och man går, fyrtio veckor varje år. Väntar på sommaren.
När den kommer är den varm och man blir klibbig.
Och sen är det vinter, höst, vår. Fyrtio veckor. Vår och vinter och höst.
Det är sommar och på sommaren är det varmt och klibbigt. Speciellt i Augusti.
Copycat
-Hon skriver som jag! -Dristade jag mig att säga idag när jag hade läst några kapitel ur den nya boken jag lånat från biblioteket. Kanske inte helt rätt. Det är kanske jag som skriver som henne, om man tar i aktning att hon varit författare redan sedan innan jag föddes. Sedan innan jag var påtänkt till och med.
Så det blir väl jag som skriver som henne. Vilket känns mindre trevligt. Helst vill jag faktiskt inte vara någon copycat.
Men jag vet inte om det räknas riktigt. För jag har aldrig läst hennes böcker förut. Gills det då? För jag visste ju inte. Hade ingen aning. Om att hon skriver på det viset också. Att hon skriver som jag. Vi kanske inte ens skriver som varandra?
Vi kanske skriver på helt olika vis. Bara att våra texter kan liknas lite vid varandra. Eller så är det bara hopplöst larvigt av mig att ens tänka en tanke i närheten av att våra texter skulle ha minsta lilla gnutta av vad-det-nu-är gemensamt. Att jämställa mig med en etablerad författare och påstå att hon skriver som jag gör. Som att jag skulle kunna mäta mig med henne ens med en ynka stavelse.
Man kan inte mäta sig med dem av vilka man lär? För jag lärde mig en ny sak idag. Jag lärde mig ett sätt att använda långa bindestreck på och nu ska jag bara lista ut hur man trycker på tangentbordet för att få bindestrecken att bli långa. Och hitta ett ställe där jag kan använda dem.
Titta jag har Internet!
Som jag har märkt när jag hemma sätter mig framför datorn för att kolla min mail, eller för att leta upp något särskillt jag undrat över, så slutar det ju oftast inte där. För det mesta blir man kvar en stund till framför datorn när man klarat av sitt ärende. En stund som blir en halvtimme, som blir en timme, som blir fem. Och sen är det dags att gå och sova och man har missat hela umgänget med de man bor tillsammans med. Jaha.
Så jag undrar nu, när jag här på landet har fått tillgång till Internet, är det bra eller dåligt?
En av de skönare sakerna med att åka hit har faktiskt varit att man kommer bort från datorn. Att man hittar på något givande att göra när man har tråkigt, istället för att sätta sig för att surfa på nätet med en gång.
Då jag nyligen kollade min inkorg till e-posten såg jag att jag hade fått ett meddelande från en ganska så nyförvärvad vän där på facebook (jag brukar ha så att jag får meddelande till mailen om det händer mig något där,annars skulle jag aldrig komma mig för att logga in och det skulle ju vara lite tråkigt) i vilket hon skriver något i stil med att vi hade det så roligt ihop när vi var borta senast och att vi borde göra det igen. Och jag kan inte mer än att hålla med. Hon gav den vistelsen en riktig mening och ett syfte. Och det är jag så för evigt glad för.
Jag vill passa på att på något slags sätt höja det här glaset med bubbelvatten jag har stående brevid datorn (trots att jag vid det här laget nästan lyckats tömma det...) och utbringa en skål. En skål; för nya vänner, och låt dem inte gå dig förbi
Ett inlägg som skulle kunnat bli så mycket mer om jag bara haft orken att gå igenom det lite närmre.
Jag önskar dig en strålade fin morgondag, och tills vi hörs igen!
Igår hade Harry Potter 6 premiär
Nästan som igår. Fast bättre.
Jag råkade öppna min Heroesbox igår kväll, det skulle jag inte ha gjort. Väldigt svårt att slita sig.
Nu har jag precis packat mina saker, kollat mailen en sista gång och ska bara äta lite innan jag sätter mig i bilen och åker upp till landet. Hur länge jag stannar är lite oklart än så länge. Men jag tänker mig att ha riktigt skönt där ute.
Jag önskar alla mäniskor på denna jord att ha en sin skönaste sommar. Med början idag.
Ha det!
Blev lite poetisk så här på kvällningen
Jag förstår inte hur jag kan vara så korkad?
Jag vill ju vara en sån som bara glömer och går vidare.
En sån bra.
En sån som säger "livet är för kort för att ältas, släpp det". Och som faktiskt går vidare.
Att det ska vara så svårt för en människa.
Att hålla sig fast, nästan krampaktigt.
Att inte våga släppa taget och se vad som händer.
Nej.
Då har man minnena. För där finns alltid det samma.
Där kan inget oväntat hända.
En sån bra människa som säger "get on with it"
Som inte är så feg.
Det är den bra människan.
En helt makalös upplevelse
Likaså det här
Tänk dig att vara en av gästerna på det här mattorget. Det är helt galet! De här människorna har gjort så sjukt mycket häftiga saker. Jag är helt såld!
Improve Everywhere
Tisdagen den andra i juli
Har det hänt något spännande i ditt liv idag?
Kom hem från fem dagars skftande väder på en vindpinad ö långt ner i östersjön igår natt kring halv två. Det käns härligt att vara hemma igen.
När jag vaknade i morse av väckarklockan var det som i en ond dröm, en sån där det aldrig löser sig och blir bra tillslut. Jag steg upp och åkte till tandläkaren där jag hade tid halv åtta, sedan for jag vidare för att köpa mig något till livs. Kylen stod tom här hemma eftersom resten av familjen spenderar sin semester på landet.
Just i skrivande stund pendlar jag mellan datorrummet och köket, där en kastrull risgrynsgröt står och puttrar.
...och som jag precis råkade bränna lite i botten... men det gör inget. Den har en framtid att vänta i ugnen, tillsammans med lite grädde och ägg. Hoppas det blir bra.
Ikväll har jag planer på att äntligen se färdigt filmen The Holiday som jag började på, men inte riktigt han avsluta för några veckor sedan. Den var så trevlig så det käns som att jag nog kommer att se om hela filmen. Eller så ska jag börja på min oöppnade Heroesbox, jag har inte bestämt mig än.
genom Visby stad och utanför längs med ringmuren
Jag har missat hundra
Är hemma på en mellanlandning, kom från landet idag, jobbade, och drar vidare till Gotland imorron. Hoppas det inte blir lika stormigt som det utlovats i tidningarna under dagen...
Kram och godnatt!
Nu far vi!
Tar vägen till landet nu.
So long!
Fuck me hot fuss
Jag blev så lycklig idag när jag kom hem och såg att skivorna kommit. Dom låg där på köksbordet och väntade, alldeles stilla, och det var som något magiskt över det bruna, inntetsägande kartongpaketet vari mina alldeles nya (asså jag har ju hört musiken förut, men, jo, själva tanken nu då) känslor väntade. Suck! Härligt.
Jag närmade mig sakteliga och tittade på paketet. Jo. Det var dom. Som jag väntat.
Mina ivriga fingrar vände och verd på kartongen, for över adressen, och, innan jag han tänka, slet upp förpackningen i skarven (jag hade tänkt öppna ordentligt men den j**la kartongen var ju omöjlig!), och där var dom.
En efter en gled dom ut i handen på mig. Nya och blänkande. Jag lät undslippa ett klent men lyckligt "jaaa" (ville inte att pappa skulle höra, han skulle tycka jag var så larvig) och ett litet lyckans skratt när jag äntligen nu fick vad jag så länge eftertraktat. Pappa kom in genom dörren bara någon sekund senare, och jag, ja, kunde inte hålla mig längre. Jag hoppade och studsade och visade stolt mina nyförvärv (det var som jag trodde, han tyckte att jag var larvig, eller, ja, knäpp...).
Nu sitter jag som sagt här, och håller på att kräkas över vad jag nyss lovsjöng. Ja. Precis så är det.
Det var väldigt länge sedan jag faktiskt köpte någon annan musik än en bland-cd, och nu idag märker jag vad jag har gått miste om. För, visst är det väl en speciell känsla när man står där med det nya, oöppnade, blanka fodralet i sin hand. Förväntan. För vad som komma skall. För vilka tillfällen just den här skivan kommer att göra oförglömliga. För allt den har att erbjuda.
Det är något särskillt med nya cd skivor.
Nu börjar musiken trilla in här på datorn. Har ingen som hellst aning om hur jag gör, helt plötsligt ligger alla låtar i rätt mapp, med rätt namn och allt är frid och fröjd. Så jag får väl fortsätta som jag gjort då...
Hörs vi inte förr, så hörs vi senare
Ha det bra!
Why do you have to be so damn clever
Det blir liksom lite färggrannare så. Så nu tar jag en, eller två. Från studenten.
En stressad men lycklig student
En väldigt glad student och hennes väldigt glada syster
En lycklig studentklass
En lycklig hemglassbil
Som för att avsluta det hela liksom
Godnatt!
Russinburken är halvtom
Idag när jag satt och åkte buss såg jag på en avvikande väg en glassbil, en modell äldre vit (såg det ut som) saab (fast jag är ingen hejjare på bilmärken iof..) och en lite nyare guld/grå/brons metallic, volvo som stod still på rad efter varandra (jag såg dem bakifrån). Lustigt, tänkte jag, att ha glassbilen sådär mitt ute i ingenstans och att dom som bor här ute (på landet) har liksom Åkt för att handla av glassbilen. Och, vad långt ifrån varandra bilarna har parkerat. Och du, varför är det inga snälla pappor eller små barn och en gullig glassbilskille som den tonåriga tjejen som följde med morfar när han tänkte att han skulle göra det trevligt för barnbarnet och hennes syskon tycker är jättesnygg och så blir hon blyg och säger till morfar att han får välja vilken glass dom ska köpa. Men då väljer morfar att de ska köpa punschbägare, och då ångrar sig flickan men törs inte säga något för hon är rädd att glassbilskillen (som egentligen bara står och kollar på klockan och blir irriterad över att det ska ta sån förbannad tid för folk att bestämma sig för vilken glass dom ska köpa) ska höra på hennes röst att hon faktiskt bara är fjorton år, och inte nitton, som hon försöker se ut som. Så dom får bjuda på punschbägare när dom kommer hem till småsyskonen, och småsyskonen kommer för alltid ha dåliga minnen av punschbägare för när yngsta lillebror skulle äta sin tyckte han det var så äckligt att han råkade kräkas lite över mammans nya sommarklänning så att hon blev jättearg och började skrika på morfar att han minsann var en riktig idiot som tyckte det var en bra idé att köpa punschbägare till barn som är så små och att det kommer bli jättejobbigt att tvätta bort alla fläckar på klänningen (som är skir och sommarvacker och inte får tvättas i maskin). Och sen sa mamma att dom inte kunde stanna kvar hos morfar ute på landet längre och så åkte dom hem till den varma betongstaden och där firade barnen alla sina resterande somrar. Och morfar satt ensam ute i stugan och saknade sin dotter och sina barnbarn. Allt bara för att den tonåriga flickan inte vågade säga vilken glass hon ville ha.
Var är alla dom?
Hundratals liknande tankar flög genom mitt huvud medan bussen jag satt på fortsatte färden mot sitt slutmål, och jag intresserat fortsatte att studera glassbilen.
När min väg, och vägen som glassbilen stod på krökte sig åt olika håll (vilket resulterade i att vi tillslut körde jämsides, med kanske hundra- tvåhundra meter åker emellan) såg jag att karavanen sakta men säkert rörde sig framåt. Inget konstigt alltså att inga människor gick omkring med stora paket Pralin, Smack eller Småstrutar (finns de fortfarande?) i famnarna, de skulle ju i så fall behövt småjogga för att hinna med.
Någonstans i samma veva som jag tänker detta ser jag hur karavanen åker lite fortare än jag trodde, och att det jag först tog för en glassbil som stod still med två parkerade bilar bakom egentligen är en liten röd traktor (finns det ett sånt barnprogram tror jag) med en blå kärra som bakifrån ser ut att ha ett galler (som mycket lätt misstas för baksidan av en glassbil där det, för dig som inte minns, finns små rutor med bilder på alla glassar man kan köpa), och att den vita saaben och den guld/grå/brons metallic volvon bara är vanliga bilar som liksom köar efter traktorn.
En fantastisk observation som på ett utmärkt sätt, för mig, åskådliggjorde relativiteten i den värld vi lever i.
Min russinburk är förresten, precis som jag sa, halvtom
Måndag förmiddag
Drink på playan
Jag hade en så läskig dröm inatt. I stora drag var det så att en av mina jättegamla klasskamrater, hon som blev omnämnd i ett annat inlägg för ett tag sen aamof (ny förkortning som jag precis hittade på), hittade min blogg via Twingly och började följa den. Där. Äntligen har jag fått berätta. Det var en jättejobbig dröm. Jag vet inte varför, jag har verkligen inget emot henne. Men det var jäätjobbigt.
När vi ändå är inne på ämnet. Fattar egentligen inte varför jag har en blogg. För jag får typ panik så fort någon säger att dom läser den. Jag vill inte att andra ska läsa min blogg. Men samtidigt skulle jag inte vilja skriva om jag inte hade några läsare.
Blir både glad och förskräckt när det kommer nya... :)
Idag fick den här >!< mig på väldigt bra humör
Vi hörs!
Fix you? Fix Me!!
Men grejen är. Så är det alltid. If you can keep a secret. De bästa idéerna kommer ju så här på kvällen. Precis när man ska sova. Precis när man är så där precis trött men ändå inte sover.
Spotify e typ bäst. U can share. It's easy!
Jag undrar vad jag ska önska mig i julklapp i år. Jo men det är dags att börja tänka på det nu. Man kan ju inte komma oförberedd! Det är rena döden så där på julen, för då slutar det med att man öppnar paket efter paket med skumma pocketböcker i som man aldrig hört talas om, eller förkläden i modell nittonhundrajagvetintemeninteärdetsnyggtiallafall, och för att inte tala om grytlapparna! Puh
Jag skulle tycka det var bra om man kunnde få någon musik att spelas när någon klickar in på ens blogg. Det skulle vara effektfullt. Mycket.
Tänk dig bara. Vad man kan göra med musik. Vilka känslor.
På tal om vilket, musik+känslor=tregångersju skjutmaskiner.
Vilken känsla.
Nästan som första gången jag hörde The Scripts "Man Who Can't Be Moved". Eller, nej. Inte alls som då faktiskt. Eller. Som då. Fast på ett annat sätt...
Godnatt!
27 Juni
Woho!
Hur många gånger studsade bollen?
Hur som helnykter, jag och pappa har precis kommit på den bästa och mest hållbara planen för min framtid hittills. Det är bara att gå till baren och gnugga lite...
Han e bra spännande den där :)
Och förresten! Glöm inte alla barn; Stressa inte med mat i mun, då kan man drunkna!
We're going to Ibiza, musik,musik,musik, och vi ska festa som fan!!!
Idag har det varit strålande solsken. Igen!
Jag älskar det!
Igår lagade jag gryta till middag, som det var sagt. Men den blev inte spektakulär. Inte ens bra. Halvdan skulle jag nog säga... Jag är bättre på att baka.
Men det är strålande sol och jag älskar det!
Målade även staketet igår, så ock idag. Det är ett hejdundrande arbete det. Tar tid. Räknade lite på det och kom fram till det nätta antalet av tretton timmar. Som det skulle ta med bara målningen alltså. Plussa det med de fyra det tog att tvätta rent... Fast idag satte jag lite mer fart när jag målade, så jag tror inte att det kommer ta tretton allt som allt. Men ändå :)
Gick lite lättare idag oxå att måla. För jag hade sällskap av den fantastiska Henrik. Igår hade jag i och för sig en gammal klasskamrat som sällskap ett tag, men ingen slår ta mig tusan Henrik.
Henrik the Man Torehammar.
Jag har inte tyckt om något annat radioprogram så som jag tycker om Brunchrapporten med Henrik Torehammar i hela mitt liv tror jag. The man is fantastisk skulle jag vilja säga.
Ja, det var nog allt för den här gången det, eller, nej du. Det kom jag på att det var en sak till jag ville skriva om. Jag lagade köttbullar till middag. Och jag är verkligen ingen hejjare på det här med basicmat. Husmanskost i all ära är väldigt gott att äta, men jag tror att jag ska hålla mig ifrån att laga den... Jag menar köttbullar! Kan det bli mer grundläggande. Och inte ens dom lyckas jag få till riktigt bra. Dom blev bra, okej. Men inte så där riktigt bra som dom borde. Jag menar, köttbullar
Jag älskar förresten att det är så fint väder.
Hejdå!
Det var en dag i juni
Vad det nu är att fira...
Idag har varit en fantastisk dag.
Jag började med att vakna runt åtta, låg och okynnessov till nästan nio då min äldre syster (bosatt i Örsundsbro sedan våren tvåtusensex (fick jag påminnelse om idag)) (jättekul förresten att göra en parentes i en annan parentes) (även jättekul att jag var tvungen att kolla upp stavningen av parentes på saol för att jag inte skulle göra bort mig) (satsar som fan vet ni) skickade ett sms. Påföljden av detta blev att jag och hon, gemensamt bestämde att vi skulle företa en utflykt till Alstabadet.
När vi väl kommit fram och slagit oss ner i det gröna gräset, med den glittrande sjön och den härliga sommarluften alldeles nära inpå, fann vi oss snart till rätta och pratade och umgicks. Efter ungefär femton minuter uttryckte Hampus en åstundan efter (efter, för, vad ska det vara?) sin enormt trevliga utflyktsmatsäck, bestående av kalla pannkakor med socker (jag menar, kan det bli bättre när man är på utflykt?!). Efter det som först kunde vi utflykta ordentligt.
När vi under den varmt strålande solen, skojfriskt plaskade i vattnet och gjorde kullerbyttor på filten, kandes det verkligen att det var sommar. Äntligen.
När utflykten var över åkte jag (som den underbara dotter jag är) in till Enköping för att införskaffa en del mat att fylla kylskåpet med här hemma. Nu när inte mamma är hemma i veckorna som kvarstår fram till min och pappas semester blir det jag som håller i köket (och på tal om det ska jag laga gryta imorron).
När jag kommit hem han jag inte mer än packa in mina varor innan jag än en gång satte mig i bilen. På väg.
Min äldre syster (Örsundsbro), erbjöd nämligen, mycket vänligt, mig och pappa middag tillsammans med henne och hennes familj.
På vägen dit fick jag köa lite på 55an, det var några som hade frontalkrockat. Usch och fy så hemskt det var. Jag tycker hemskt synd om människor som råkar ut för sådana fruktansvärda olyckor.
Vi åt väldigt gott väl i Örsundsbro och avslutade kalaset med jordgubbar och grädde. Väldigt somrigt.
När jag kom hem bänkade vi oss i soffan jag och pappa och tittade på Allsången och på Barnaby. Shieet vad jag älskar Morden i Midsommer!
En fantastisk dag helt enkelt.
Nu är det sommar!
En starkare karaktär
När jag tidigare idag som bäst stod och plockade fram högtryckstvätten från garaget (då jag som den underbara dotter jag är, sagt att jag ska tvätta och måla om staketet den här veckan) kom en väldigt gammal klasskamrat förbi och vi hade en trevlig pratstund. Det var riktigt kul att få träffas igen så här efter så lång tid.
Idag var första dagen hemma nu efter att jag varit borta. Kom hem igår kväll efter att ha lämnat av min storasyster hos henne.
Landettiden var trevlig. Det var riktigt skönt att inte ha någon dator att gå och sätta sig vid så fort man inte hade nåt att göra.
Midsommarafton spenderades som tidigare nämnt där (på landet) med familj och bekanta. Det var riktigt trevligt. Jag stod mellan ett och halv fem och tog betalt av folk som ville bli uppskickade med kran i det blå. Det var succé. Jäätpopulärt med kranen. Min svåger är typ bäst.
När vi kommit hem var det dags för födelsedagsfika och senare middag. Efter det en förnedrande tipspromenad (precis som traditionen bjuder) och lite roliga lekar. Tjejlaget vann. Med råge.
Kvällen blev kall men trevlig, satt frammåt slutet i fem gånger tröjor, strumpbyxor under mjukisarna och tre par strumpor.
Men är det midsommar så är det
Det jag vill säga är nog egentligen inget särskillt. Ett jättemeningslöst inlägg egentligen blev det här. Men jag har liksom inget skriv i hjärnan, eller någon annanstanns heller för den delen. Igår hade jag det. Men inte idag. Tyvärr
Ha det fint!
Midsommarfirande för hela slanten
Sitter och lyssnar på Movitz, rycker i hela kroppen på mig för att jag vill hitt på nåt. Man blir liksom lite sprallig av deras musik.
Annars har det inte hänt så mycket idag, det är därför jag har suttit och uppdaterat med inlägg här sen i förmiddagas. Jag är en sån; har jag inget bättre för mig sitter jag och tittar på datanätet. Ser om jag kan hitta nåt spännande. Mina ögon blir nog fyrkantiga snart.
Midsommar på landet i år igen. Ska bli trevligt. Kommer tillbaka på söndag.
Vi ses!
Tankar om vad som komma skall
Roperider
Surfing
Sommarväder gud så skönt!
Blir till mammas kalas ikväll :)
Cupcakes och nya naglar
Byggde nya naglar idag igen, den ena gick av här nu i söndags kväll, så då var jag ju tvungt till att fixa nya.
Blir bättre, det är ett som är säkert. Ser fortfarande långt från naturligt ut, men det artar sig, och det ser inte Lika onaturligt ut längre. Sen fick jag lust att pimpa dom lite oxå. Med glitter och ädelstenar. Jag är så lycklig när jag får meka med dom!
Och så har jag bakat!
Jag tänker mig att jag ska göra kaffecupcakes med två sorters chokladfrosting till kalaset imorron. Firar mamma lite i förväg med mormor och morfar eftersom dom inte kommer att vara med på midsommarafton.
Får se hur det blir. Själva kakorna blev väl lite torra (som alltid när jag gör muffins nu för tiden) och vi har haft våra duster här idag, jag och påtoppengeggan, men det löser sig säkert. Jag hoppas på det.
Imorgon ska jag åka iväg till IKEA med min storasyster och handla lite till vardagsrummet i Örsundsbro, och sen funderar jag på om jag kan lura ner henne på stan till STOCKHOME för att köpa några sånna där söta små chokladkaffebönor dom har där. Tänker mig att det kommer passa utmärkt som topping på mina små fikabröd.
Tack för mig
/Elin
02:22
Så här kreativ blev jag igår :)
F**k Utube!
Fatta vad jobbigt det är när man sitter där och surfar lite.
Jag kollar på tårtor.
Och det bara kryper i kroppen på mig för att jag vill upp och göra en.
Jag kollar på frisyrer.
Och det bara kryper i kroppen på mig för att jag vill upp och göra en.
Jag kollar på smink, jag kollar på smink!
Och det kryper! Det kryper i kroppen. Och i fingrarna. Och i tårna. Jag vill upp och sminka!
Och så är jag sugen på havreknäcke.
Jag hatar YouTube
På e-mailfronten intet nytt
Men jag ska fatta mig kort, för annars kommer det att bli ett sånt där jäätjobbigt inlägg igen, som ingen kommer att kunna läsa och förstå utom jag själv. Så. Det jag vill säga.
Ärligt talat har jag ingen aning om vad jag vill säga, det är därför jag känner att det finns så mycket skriv. Det brukar liksom komma när man inte har något vettigt. Typ som att hjärnan tänker "Okej, det finns inget smart att tänka på, inget att älta längre, ingen tårta att baka, inget att meka med... Jag vet! Lite Skriv, där har vi det! Vi sätter till lite Skriv. " Så tänker nog min hjärna.
Från och med nu kommer jag att skriva Skriv i kursiv stil och med stort S i början (gick tom tillbaka från början och ändrade så att det blev kursivt...), så om det är något som stör dig som läser skulle jag rekomendera att inte fortsätta. Fast, jag vet ju inte om jag kommer att skriva Skriv några fler gånger... Ha! Finurligt av mig va! Att klämma in det så där.
Hampus ringde tidigare ikväll och bjöd in mig på godis och Maouwlin tittande. Jag förstod inte vad han menade men jag tackade ja och åkte dit. Det ångrade jag verkligen inte. Vi kollade på WallE filmen, och jag skrattade så mycket.
Väntar fortfarande spännt på mail från festivalfixaren. Oj vad det är tomt i inkorgen... Läskigt dddet ddär....
Ha det bra!
Vi hörs
Världens bästa och enda Maouwlin
Just another day
Det är så lustigt när man jobbar dag så här som jag gjort nu sen i tisdags, istället för kväll menar jag, för man umgås liksom lite mer med folk på jobbet, och jag har märkt precis vilka jag gillar, och vilka de andra är.
Man får en helt annan uppfattning om vilka människor är när man hinner säga mer än "Hur går det det går bra och annars då jo jag jobbar ju det rullar på jag har det bra lite slut nu börjar bli trött har du rast nu vad skönt ja äntligen och nu är det bara två timmar kvar ha det bra vi ses nästa vecka" till varandra.
Jobbade med en tjej som heter Stephannie idag, och hon kan vara en av de gulligaste jag vet. Så snäll och så. Har haft det riktigt trevligt.
Nu tänkte jag gå och titta på en film som heter Alfie och som jag tror att jag tycker är jättebra men det var så längesen jag såg den så jag vet inte riktigt, men jag tror att jag tycker om den mycket. Fast först ska jag se till att mamma inte pratar bort sig med sin väninna i telefon (väninna, mina ord ibland...) för jag hörde att det började spåra när hon skulle prata om att jag tog studenten i fredags och om vad jag skulle göra sen, så jag slog på Spotifyen på volym så att jag inte hörde. Det där med korrekt fakta.
Kan bli fel ibland.
Kram och godnatt!
