Its monday morning, somewhere
De är väl det våren är till för. Nystart. Nya tag. Nya skor å nya kläder. Ny frisyr.
Så många människor klipper håret på våren. Eller, ja alltså, nu när jag tänker på det klipper väl folk håret för jämnan. Det klipps kors å tvärs, långt å kort. Det går inte en vecka utan att någon på jobbet kommer in med en ny frisyr, eller åtminstonde en ny färg på håret. Inte undra på att frisörerna gjort en business av det hela. Tänk vilket jobb. Att stå å ta folk på huvudet hela dagarna. Att dra fingrarna genom folks hår. Att säga "Gud vilken fin färg! Är det din naturella hårfärg?"
Det måste bli så tröttsamt tänker jag. Å lite äckligt, när man får in nått riktigt sånt där mjällhuvud. Som har sånna prassliga mjällflagor som liksom nästan låter när dom faller av och landar på marken. Usch. Nej ett sånt huvud skulle jag Inte vilja dra fingrarna igenom. Om jag inte var kär förstås, då skulle jag nog inte bry mig. Tänk dig det..! En kärlekshistoria i frisersalongen, hon som precis slutat gymnasiet och tagit sin examen, å han, som jobbar på Google å e skitatrendig å kommer in typ en gång i vecka för att få håret tvättat å stylat..! Efter några veckor börjar hon att liksom, snudda lite vid hans kind sådär lätt när hon drar i håret på sidorna för att kolla längden, å sen efter ett tag till börjar typ han att blunda sådär lite mystiskt varje gång hon borstar av hans axlar. Han börjar lukta på hennes parfym när hon böjer sig fram och hon börjar luta sig lite längre fram över hans axel, och lite närmre hans hals varje gång hon ska fråga något..! Å sen blir dom superförälskade å lever lyckliga i ala dagar! Där du Hollywood! Där har du något!
Undra varför ingen gjort en film om det här innan..!
Fittblogg...
I dag är det måndag i mitt liv
Glädjen med att åka tåg
I love you Alfie, I really do...
Jag vet att jag har sagt det förr. Jag har aldrig varit kär. Jag har varit på väg, men nej. Jag Har ALDRIG varit kär. Och det var i den tron jag levde mitt liv. Fram till idag.
För idag kom jag till en så kallad conclusion, om man vill säga som de gör i staterna. Jag kom på att jag har det. Jag har varit kär. Hur mycket jag än vill förneka att jag faktiskt föll dit så gjorde jag det. Och det var. Först idag jag förstod det.Det finns ingen människa på denna jord som jag så uppenbart kan se har påverkat mig så mycket som människan för två år sedan.
Det finns ingen människa på denna jord som jag inte kan bestämma mig för att sluta tänka på under två dagars tid utan att lyckas, som människan för två år sedan.
Det finns ingen människa på denna jord som jag har tänkt medvetet på så mycket och intensivt som jag gjort med människan för två år sedan…
Jag tror att jag faktiskt var kär då. Fast det var ingenting jag förstod. Jag trodde liksom inte att jag kunde bli det då. Så jag fattade inte.
Men idag kom jag på det. Okej. Jag var bakfull, så jag vet inte hur mycket jag kan lita på vad jag tänkte. Men helt plötsligt kändes det som att: jo Elin, du förstår. Du VAR kär. Det var bara det att du inte var riktigt haj på läget.
Så nu erkänner jag visst. För världen. Att jag åkte dit.
Ja.
Jag var visst kär. För två år sedan. Och sedan dess är jag inte den samma. För. För två år sedan Var jag visst kär.
And boy hur han påverkade mig. Till det bättre? Till det sämre?
Ja.
Men.
Du kommer aldrig att få veta.
Just Hur, mycket han påverkade mig.
Over and Out.
Ett kåseri i försvarets tecken.
Varför får inte SD tävla på samma villkor som alla andra?
Jag har personligen följt årets valbevakning mycket mer intensivt än tidigare år. Endast av den anledningen att jag äntligen blivit myndig och får rösta.
Mitt politiska intresse har varit hyfsat lojt, jag har egentligen aldrig haft mycket till övers för politiker över huvud taget, mest har jag tyckt att de allihop är en bunt lögnaktiga bedragare. Jag brukade få samma känsla när jag slog på tv:n och såg på rapporteringen från Almedalsveckan som jag får när jag går in i kvinnornas omklädningsrum efter ett BodyJam pass på S.A.T.S.
Jag kom visst lite off topic här en sekund. För det jag vill göra läsaren införstådd med här, är att jag inte har en bakgrund inom politiken, och ej heller någon framtid. I skrivande stund är det tre dagar och femtiofyra minuter kvar till valdagen, och jag har än inte bestämt mig för hur jag ska rösta!
Hur det nu än är med mitt velande, har jag i alla fall följt debatten, som de senaste dagarna eskalerat och blivit hetsigare än jag minns att jag varit med om någon gång tidigare.
Vänstern kastar smuts på Högern som ger minoritetspartierna armbågar i magen som slänger Vänstern på mage med huvet före som kontrar med en riktig snyting och knockar småpartierna som ger sig på Högern och så vidare och så vidare och så fortsätter det intill oändligheten.
Det som slår mig (ha.ha.) när jag tittar på och läser om debatten är att det finns ett parti som man slår extra hårt på. Det finns ett parti som inte riktigt är med och tävlar på samma villkor som alla de andra partierna. Det mest underliga är att i den senaste SIFO undersökning jag fick ta del av, har det här partiet så pass mycket folkligt stöd att de kommer få sitta med i riksdagen, med God marginal. Ändå är detta ett parti som behöver extra polisbevakning när de håller torgmöte. Ändå är det detta partis medlemmar som kan bli påhoppade och verbalt förnedrade för sina åsikter i offentlig miljö. Det är ändå detta parti som hela Sverige verkar tycka det är okej att utesluta från den allmänna valdebatten.
Vad är det som gör att svenskarna inte reagerar och säger; STOPP! när Jimmy Åkesson blir överröstad av visselpipor och blåsinstrument då han håller tal på Sergels Torg? Skulle samma sak ha fått fortgå om det varit Mona Salin eller Fredrik Reinfeldt’s tal som saboterats?
Är det verkligen i enighet med den demokrati som Sverige säger sig vara, med yttrande- och tryckfriheten som två av de flaggor vi bär högst och skrytsamt viftar med, när inte var och en får säga det han tycker?
Just i den här debatten, har frågan om att sympatisera med SD:s åsikter i fråga om invandring och religionstolerans, ingen större betydelse. Den här debatten handlar om något större. Den handlar om Demokrati.
Oooo In the summer time!
Jag har ingentin särskillt viktigt jag funderat på den senaste tiden, bara sådana vanliga, everyday saker som varken gör till eller från när man summerar sitt liv. Inte för att jag vanligtvis sitter och summerar mitt liv någet vidare. Jag har egentligen aldrig gjort det vad jag kan komma att tänka på nu på rak arm. Nej. Nej det kan jag inte minnas att jag har nej.
Däremot, både kan, och vill!, jag minnas att jag den senaste helgen här var iväg in till Uppsala om dagarna på ett så kallat "BoobCamp".
En ordvits. Absolut. Väldigt, så... Vuxenskojjig, man kan ju inte låta bli att dra lite på mungiporna när man hör- eller läser om det!
Tråkigt nog var jag ensam tjej på detta Camp, som, precis som namnet anntyder, först och främst är avsett för världsmedborgare av det kvinnliga könet.
Men kul var det! Oh yeah!
Hur är det annars då?
Jo tack, det är alla tiders! Väldigt bra! Fint väder också så här på semestern!
Första soliga dagen idag, och jag är lycklig in i själen!
Inget mer att rapportera tror jag, hur tråkigt det än är!
Klart å betart!
//Elin
Wowwowwowyippeyjoyippeyjeah!
Till Facebookland.
Hugamej visst är det väl obehagligt. När man som kommer på sig själv med att skapa meningar i huvudet som börjar med ens eget för- och efternamn...
Det är ett nutidsfenomen.
Det är ett problem. En sjukdom. Som en svullst på sammhällskroppen om jag kommer ihåg citatet rätt?
Livet takes some silly turns, right!? Ännu ett citat, nästan ordagrant. För jag tittade på tv i eftermiddags, och döm min förvåning då jag växlar förbi Beverlyhills nineOtwooneO! Den gamla kultserien tänkte jag och kunde inte sluta titta!
Det var faktiskt precis lika bra som jag kom ihåg. Precis som jag minns. Inte för att jag egentligen kollade när det gick... Jag var fortfarande alldeles för liten då, vi måste ha i åtanke att jag faktiskt är nittiotalist, inte en dag äldre! Men jag tror väl det gick i repris, när jag var lagom stor för att se programmet, och för att uppskatta det. Så, jo, det var precis lika bra som jag kom ihåg att det var.
Brenda och Dylan smet iväg till Mexico över helgen, en liten weekendresa, så att säga! Problemo mi amigos! Hennes föräldrar fick inget veta! Så när de kärlekskranka tu på vägen hem blev stoppade...
Nej. Det här går inte.
Pause
.
Jag måste gå och läsa en ordbok innan jag kan skriva ett enda ord till efter den här meningen som jag nu kommer ha jättesvårt att avsluta eftersom jag inte får fortsätta skriva när den är slut och därför måste jag försöka hitta ett sätt att få skrivet det jag ville skriva som avslut men jag har glömt bort vad det var och nu kommer jag inte komma på det och om jag mot förmodan nu skulle komma på vad det var jag egentligen (inte! igentligen) ville skriva kommer det bli jättesupersvårt att lyckas med en övergång till det för mitt ordföråd är så sjukligt klent och det känns näst intill skamligt att sitta här och försöka författa en text utan ordentliga ord att skriva med så vi kan väl säga som så att jag återkommer när jag har nåt vettigat att skriva, eller ja, när jag kan skriva det jag vill få skrivet, med vettiga ord i alla fall.
Fuck
I väntan på
Vill jag flytta hemifrån? Klart jag vill. Vill du ha en lägenhet Elin? äää, hahaaahah! Va? Ja, nej tack inte än på ett år, men tack i alla fall.
Jag hoppas livet kommer gå som jag vill att det ska. Jag tror det inte. Livet. Att det kommer att gå så. Det har, jag menar, hittintills har det inte gått som jag trodde eller tänkte mig. Det har gått väldigt annorlunda och nu när jag börjar tänka efter på hur mitt liv går så skulle jag väl aldrig kunnat tänka mig att det skulle vara på det här viset och när jag börjar tänka på hur det har gått blir jag väldigt förvånad och tänker att men "neeeej, det där kan väl aldrig stämma", fast det gör det. Det stämmer att det som har varit har varit mitt liv och att det är det som har hänt om dåtiden finns.
Fast det vet man ju inte om den gör.
Och sen tänker jag på alla de saker som jag inte kommer ihåg som har hänt och så undrar jag om alla de tankar jag tänkt som jag inte kommer ihåg alls har tänkts av mig. För jag kommer ju inte ihåg dem. Och ingen annan kommer ihåg dem så har de verkligen verkligen funnits då?
Och igår var jag på kurs. Jag var och kursade.
Kul va.
Fast det blev inte så mycket kursande utan jag var mest bara på kurs och de andra nio som var där och lärde sig samtidigt med mig vi kursade inteihop. Vi var mest bara på samma kurs och då undrar jag om konditorer är ett asocialt yrkesfolk.
Go go Cougars!!!
Det här med att vara liberal. Har du funderat över det någongång?
Jag tror att det var den här veckan som de på radion har pratat om liberalism. Som ideologi. Om liberalismen i sin rena form så att säga. Som ideologi.
Och nu har jag börjat fundera mer på vad det innebär det där med att vara liberal och ja. Vissa människor är det ju helt klart inte. Liberala.
Det fina med liberalismen skulle jag vilja säga är den biten med att alla har rätt att tycka det de tycker. Och att alla får ha sina åsikter kring vad andra tycker, och att det inte finns något som är RÄTT, eller FEL. Det finns liksom alltid två sidor av myntet om man är liberal har jag förstått det som.
Och ensidiga mynt har jag aldrig hört talas om skulle vara någe vidare användbara eller värdefulla.
Och sen kom jag att tänka på det här hur man upplever och uppfattar saker så himla olika och att du som läser min text nu inte kommer att få ut alls samma sak av den nu som jag får ut av att läsa den. Eller som en annan vid en annan dator som läser den här kanske samtidigt som du gör kommer att få. Ut av texten. Den kommer att uppfattas olika och ha olika mening för alla. Period.
Och som ett till exempel. Valborg.
Ja det var ju Valborgsmässoafton igår och jag har som inte haft några planer för den utan det blev mest bara som det blev och det blev väldigt bra. Jag hade det väldigt trevligt och jag var in till Uppsala och gick en sväng i parken bort vid Ekonomikum och där var packat med folk! Huuundra tyyyysen människor säkert, nej då inte hundra tusen och kanske inte ens tusen jag har ingen aning men det var Fullt med folk! Och allla där hade varsin Valborg. Alla hade en egen uppfattning om hur bra deras Valborg var. Till och med de människor jag umgicks med på ett ställe under en begränsad tid hade ju så klart som olika uppfattning om hur vi hade det just då.
Tänk då vad farligt det egentligen är att prata om något defenitivt Rätt eller Fel.
Och nej nej och åter nej. Jag vill inte bli ihop med någon.
Period.
Utkast: April 22, 2010
Jag har egentligen inget vettigt att skriva. Bara en massa saker som flyger runt i mitt huvud och som kommer bli omöjliga att få ner på papper. Så jag vet inte vad för mening det är med att sätta sig att skriva då.
Jag blir bara distraherad av något annat och börjar tänka på fel saker. För jag försökte precis skriva en grej, men det gick inte.
Jag var för
Förvirrad.
Fast egentligen är jag inte förvirrad. Jag bara tänker på många olika saker och har det bra. Förvirrad har en väldigt negativ klang i sig det ordet visst har det inte?
Jag har hört. Nej förlåt det där blev fel. Jag har läst. I en bok om filosofi, jag vet, ett tecken på knäpperi men jag tror att jag bara läser sånt i undersökande syfte. Jag har läst där att man kan tömma ett ord på dess innebörd genom att upprepa det flera gånger efter varann i ungefär två minuter. Eller tre. Det där som känner man lite själv vad som blir bäst.
Jag tog bort nyckel.
Det är en ganska trevlig sak det där. Ifall man vill börja om på en ny kula så att säga.
Så om jag sätter mig här och bara säger förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad ett tag så borde jag kunna ta bort det negativa i det, och börja om på nytt med det ordet. Eller alltså, jag tar bort hela innebörden. Och nästa gång någon säger det till mig vet jag inte vad det betyder?
Jag får väl se.
Förvirrad förvirrad förvirrad förvirrad... ... ...
Why don't you do right, like some
Hur är du? Jag menar, är du arg? Är du glad? Jag är glad. Hur gör du? Jag undrar om det finns någonting som du gör när du är någonting särskillt som jag gör när jag är frustrerad till exempel.
Finns det inget sånt särskillt som du gör? För jag undrar för jag bakar. Bakade. Har bakat.
Jag bakade för jag har kommit på att jag bakar när jag är frustrerad och jag undrar om jag var mycket, sådär väldigt frustrerad när jag gick på gymnasiet? För då bakade jag satan hur mycket jag bakade! Hemma.
För jag är bagare så jag bakar alltid men inte hemma. Inte alltid som i prick hela tiden men som alltid ändå. Men inte hemma fast idag bakade jag när jag kommit från jobbet. Hemma.
Jättekonstigt.
Och när jag är glad mimar jag framför spegeln tror jag. Och när jag är nere ligger jag på sängen, uppepå. Som med prydnadskuddar och överkast uppe
på.
Och lyssnar på musik.
Och annars är jag bara jag. Och då är det som vanligt och allt är bra och det är det nu också för jag har redan skrivit det men barnen i afrika har det fortfarande värre för jag har det inte illa jag har det väldigt bra.
Fast jag bakade ändå idag.
Hemma
Yesterday, na na na na na na naa nanaaaa
Dom är sådär halvstora, inte som "oj! stora!" utan mer bara vanliga. Och dom haglar ganska lugnt, inte så att det gör ont, mer att det bara känns.
Det är förunderligt hur det kan tvärvända, jag menar, vi hade ju tänkt grilla ikväll! Och nu då?
Har du tänkt på någon gång vilka små fjuttproblem man går och dras med ibland? Som när man blir irriterad för att man har glömt köpa smör till frukostmackan och man blir som ställd och undrar vad man ska göra.
Eller som när alla ens vänner ska gå ut och svira en kväll, men du har inte råd att hänga med. Det blir så jobbigt!
Eller som när man gör bort sig och skämms ögonen ur sig för att man missförstått något.
Eller vad som hellst! Att man måste sluta röka, man sagt en dum grej till en kompis, ens liv går i någon slags spiral bara nedåt, man har tappat bort ett fotoalbum, man har snubblat och slagit sig, man har stött på fel människa, man hittar inte bilnycklarna, man glömmer passet när man ska ut och resa.
När jag tycker att jag har problem brukar det hjälpa att tänka på barnen i afrika. För dom har det alltid värre.
Det spelar ingen roll om det är min mobiltelefon som har gått sönder eller om jag sagt något klantigt till en vän. Barnen i afrikas problem är alltid mina gånger sjutton.
Och då är det så bra förstår du, för då som försvinner problemet lite, och man kommer som på att det inte är så farligt i alla fall,
inte om man jämför.
Nu är solen framme igen. Kanske blir till att grilla i ändå, det tåls att fundera på det där...
Ingenting blir någonsin som man tänkt sig, och varför blandar alla in mig i sina relationsproblem?
Jag har som blivit inblandad i relationsproblem, eller inblandad och inblandad. Det är inte jag som är relationsproblemet, men jag har fått bli som den utomstående som man pratar med om relationsproblemet. Och som man frågar. Och nu undrar jag bara hur det kommer sig? Varför? Jag som inte haft ett förhållande sen jag var elva år gammal, och jag menar, hur jävla seriöst var det då!? Det är mig de kommer till och frågar hur de ska göra nu när tjejen vänstrat och killen betett sig som ett svin.
"Jaha"
Vad kan jag bidra med i en sådan situation?
Jag märker att det blir neggo nu så vi släpper det här. Om det går, vi kan ju försöka i alla fall, fast, det brukar ju inte bli som planerat ändå.
Som när sju gäster krymper till tre. Som när det visar sig att man sprungit omkring och haft prestaionsångest kring värdinnegåvor och klädkoder helt i onödan, för det blev väldigt normalt. Väldigt trevligt, och väldigt normalt och jag har alltid sagt att jobb och privat är jobb och inte privat och så ser jag mig själv på en vimmelbild och undrar vad som hände.
Jag vaknar som med en huvudvärk och funderar på varför saker och ting alltid tar så konsitga vändningar och varför livet är så överraskande, fast, det ska man väl vara glad för. Att livet överraskar en del.
En stor del
Är det något jag kan
Mina papper ligger i ordnade högar. Två högar. En hög med femton papper i varierande storlekar, den andra med trettiosex papper, varav tolv har små vikta hörn, Så där som man brukar kalla hundöron. A4.
Mina papper ligger i ordnade högar jämte varandra på mitt vita, extra breda och något tjockare skrivbord från IKEA.
Då pappren ligger åt vänster kant på bordet, bara en dokumentsamlare i vit tjockplast och en mindre lampa i glas och metall står mellan bordskanten och dessa, har jag på den övre högra kanten av bordet två litet större pennställ. Kvadratiska, i vit plast med svarta detaljer innehåller ett av dessa pennställ diverse blyertspennor och skuggtussar. Det andra fylls till brädden av bläckpennor, kalligrafipennor, stiftpennor och markeringspennor för cd- och dvd-skivor. En och annan överstrykningspenna har eventuellt också slunkit ner, annars brukar jag vara noga med att lägga dem i den översta lådan. Längst ut till vänster.
Framför mina pennställ står en lägre och litet mer rektangulär typ av förvaringslåda. I den ligger ett par stycken målarpenslar av mårdhår, två suddgummin, ett gem och tre häftstift.
Mitt på bordet ligger en kallelse till tandläkaren den 28de April. Bara vanlig standardkoll hos tandhygienisten, kanske få lite banning för att jag inte sköljer med flour längre och en och annan uppmaning om att börja använda tandtråd igen skulle jag tro, men annars inget särskilt. Den ska sättas in i mappen rak fram mot den bakre kanten av skrivbordet. Mappen mittemellan ”Räkningar” och ”Texter värda att spara”, vilken för övrigt, står precis bredvid mappen ”Jobb” i vilken mina tre senaste lönespecifikationer, som just nu ligger högst upp i dokumentsamlaren, ska sättas in. Så fort jag har köpt ett nytt hålslag. Den gamla står fortfarande bredvid häftapparaten ungefär mittemellan raden av mappar och pärmar i överkant på skrivbordet och mina två stora pennställ och bara väntar på att bli utbytt. Den började kärva för snart fyra månader sedan och har lyckats förstöra två räkningar och ett brev för mig. Så det är verkligen på tiden att jag köper en ny.
Ett foto från semestern i Bulgarien förra sommaren ligger nere på det högra hörnet, och när solen utanför lyser in genom fönstret rakt framför bordet och lukten av nyregnad vår som sipprar förbi påskliljorna och dekorationsgräset på fönsterbrädan liksom når en, kan jag inte låta bli att börja fundera på om jag inte skulle ta och åka dit igen den här sommaren.
Som snett ovanför kallelsen till tandläkaren, till höger, står ett litet mindre pennställ i plast, runt, med samma sorts svarta dekorationer mot vit bakgrund som de tre fyrkantiga uppe i hörnet, laddat med lite olika sorters pennor och andra skrivbordsattiraljer som är bra att ha nära till hands när man sitter vid bordet.
I alla fall är det så det kommer att se ut. När jag blir vuxen och har egen lägenhet och ordning på mina papper.
Det är så här det kommer att se ut då.
Blev väl lite, carried away när jag började på där med Bulgarien resan och allt, men men.
Vet inte varför egentligen jag skriver om mitt framtida skrivbord. Men jag tyckte nog det var spännande.
Hela vägen ner i svalget
Oj så roligt jag haft det idag!
Det är visst första April som är dagens datum.
En annan har enormt dålig fantasi vad gäller hyss och att hitta på bus. För det mesta brukar jag bara köra rena rama rip-offs. Så ock idag.
Det var min chef som kom på den utmärkta idéen att doppa en av våra vaniljbullar i salt, istället för att doppa den i socker, och att sedan bjuda bort den till intet onta annade arbetskollega som, Fact, typ älskar bullar av, låt oss säga, vaniljbulle-art. Bagarhumor - bigtime
Som hon spottade och fräste när jag gjort en specialbulle till henne, bara för att hon "fått mig på så gott humör idag fast än det har varit så sjuktligt mycket att göra!"
Ha. Ha. Ha. Ha. Ha.
Oj så elak jag kände mig!
April, april din dumma sill!
Hatar jag hatar jag hatar jag hatar
Som att dom där vanliga dagarna när man har som en bra balans på saker och ting, då behövs där varken skrivas eller uttryckas något särskillt mycket. Men så fort den är lite för mycket av något den där balansen, ja då, då kliar det i fingrarna och det finns så enormt att skriva.
Det är gärna då det blir lite så här märkligt språk också.
Idag lider hon av vemod. Tror jag. Eller beslutsångest... Fast. Ångest. Det är lite för mycket i det ordet. Lite för mycket Ångest.
Jättespännande ord.
Och riktigt, Ångest är det verkligen inte. Inte som i Ångest ångest. det är mer bara... velighet? Förstår du?
Vemod... Undrar var jag fick det ifrån..? För det är det ju inte. Och inte Ångest heller.
Velighet var ordet. Fast det finns kanske inte. Jag undrar vad det heter egentligen?
Förresten! Någon som är sugen på att dra på Weekend i Borlänge!? Spelning den 23 april! Psychic Stunts.
Be there
or be square!
Sunny sunny Saturday
Och vill jag det så gör jag det.
Jag ska få rösta i Valet för första gången i år. Jag och massor med andra förstagångsväljare ska gå och skriva på en liten lapp vem vi vill ska styra vårt land och bestämma hur framtiden ska bli.
Det känns konstigt att vi får vara så vuxna tycker jag. Att vi får bestämma nästan allt vad vi vill.
Jättekonstigt.
Sitter just nu och funderar på om jag kanske ska beställa pizza till middag eller om jag ska höra av mig till några kompisar och fråga dem om do do do do do do you whant to dä dä dä dä dä dä dance with me...
Hm?
En helt fantastisk måndag!
Jag har ännu en ny praktikant på jobbet, det vill bli sig den tredje i ordningen för min egen del sedan jag började jobba i senaste augusti. Vi har dem dubbelt på jobbet nu. Den ena av dem helt och hållet i mitt ansvar. Hon var ny för dagen faktiskt, den andre har vi haft tillsammans nu i flera veckor tillbaka, han var där redan innan jag själv kom för att börja jobba igen i vecka sju.
Vi kommer bra överrens, jag och den praktikant vi nu haft sedan en tid tillbaka. Vi kommer bra överrens allihop faktiskt. Det blir värre med det nyare tillskottet.
Helt i mitt ansvar har hon varit för dagen då chefen var ledig. Det gör inte saken lättare att vi har en historia hon och jag.
Jag fick veta i veckan innan denna att hon skulle komma. Fyra veckor, en elev från en bageriskola i göteborg, "jag tänkte att du skulle få ta hand om henne Elin".
Det visar sig att vi gick på högstadiet tillsammans. Min vän var hennes vän. Vi var aldrig vänner mer än att vi sa hej till varandra.
Maklig och blyg till den grad att det inte längre kan gå under benämningen blyg. Det fordrar ett bättre uttryck.
Ska vi se om jag kan hitta det... Ja just det;
JÄVLA FEEEGIS!
Jag vet att man kan vara blyg och att det inte är något man ska hacka på men den här människan vill jag bara ta i kragen och säga till; ryck upp dig förihelvete!
Åh! Jag är en hemsk hemsk människa jag vet! Men jag kan för mitt liv inte förmå mig att känna medömkan för en människa som verkar känna så mycken medömkan för sig själv. Eller för någon som inte ens verkar försöka.
En juicedag har det varit idag. Där musiken har gått som ett tema i en film, solen har spritt sitt ljus och sin värme på allt den kommit åt och jag har låtit en man i bar överkropp blotta sig hundra gånger om för personalen på mitt jobb. En helt fantastisk start på veckan helt enkelt!
Jag skulle verkligen behöva köpa en kolkrita, eller heter det stift?
Alls.
Till sommaren kommer mina vänner från landet mittemellan alla andra länder i Europa hit och hälsar på oss här i gamla Sverige, Sverige älskade vän.
Välkommen hit.
Jag längtar riktigt mycket efter mina Schweizernissar, vi hade det så roligt tillsammans när jag var där!
När jag satte mig ner för att skriva nu idag, verkade jag ha jättemycket att få ur mig, men nu blev det tomt helt plötsligt, jag blev jättetrött och vill helst bara gå och lyssna på musik istället. Så jag ska nog göra det.
Auf Wiedersehen!
Bara för att jag är fantastisk
Att jag hatar navelludd, jo nej men så att nu när jag skriver det på det här viset förstår jag ju att det är ordet, inte innebörden, jag hatar. I alla fall. Att jag hatar ordet navelludd är ingenting som jag har funderat något vidare på och det är inte heller så att jag är knäpp till den grad att det bara var något jag kom att tänka på under dagen. Nej. Det var på det viset att tanten på radio, hon den där som jag inte gillar. Alls. Hon nämnde något om navelludd, och, ajajaj, det tar emot bara att skriva och tänka det där ordet... Hon nämnde något
Gah! Det ringde precis någon till mig med dolt nummer och sa bara efetr att jag svarat "Hej det är Elin", då sa han bara, på Carl Bildt-dialekt "Jaaa, då harrr jag nog kommit feel..." Okej sa jag och sen lade vi på.
Hon på radion idag nämnde något om navelludd och då slog det mig helt plötsligt att jag så himla starkt ogillar det ordet. Det är inte klokt hur mycker jag inte tycker om det!
Och så har jag snöat in på Joel Alme. Hans, A Master of Ceremonies, har gått på repeat-all här hemma i mitt rum (i vilket jag för övrigt spenderat ovanligt mycket tid) i nära en hel vecka nu. Det är konstigt det där.
Och så har en skottat idag. För ungefär två timmar sen. Men det syns inte längre....
Och jag undrar fortfarande hur det blir på Valborg!?
Och än hellre, hur blir det på fredag?
All these things
Och så var det det här med ord igen. Dom är ju något speciella. Eller, det är något speciellt med ord. Eller hur man nu säger det.
Kom att tänka på det idag, nu ikväll, av ingen anledning alls egentligen, men jag kom att tänka på det lite lätt.
Jag var ute på promenad idag i snön med en gammal bekant som börjar bli en god vän. Och då sa vi något som fick mig att börja tänka på ord. Det är trevligt må jag säga. Fast jag tror mamman och pappan inte tror att vi börjar bli goda vänner. Jag tror att mamman och pappan, häng med nu här, jag tror att mamman och pappan tror att jag och min gamla bekanta e kk.
Och det har varit ett jäkla snack om sånt på det senaste. Om kk-kamratskap. På alla möjliga håll och kanter har det pratats. Och definierats. Fast det har egentligen inte med saken att göra. För jag ville skriva om ord.
I förra veckan. När jag var på jobbet och stog inne i diskrummet och diskade, kom min chef förbi utanför och sa något till mig om att jag skulle komma och titta på något papper eller prata om något eller hur det var. Och då svarade jag honom med att vifta lite på händerna och berättade att jag skulle komma alldeles strax, först skulle jag bara torka av mina händer "för jag är så blöt", varpå min chef säger till mig "men Elin, så där kan du ju inte säga!". Fast det tyckte jag, så jag berättade för honom att han var nog den enda personen som jag, och där körde det sig rejält i min hjärna och jag visste inte vilket ord jag skulle använda, men utan någon, för utomstående, märkbar paus i talet, löste min hjärna det där på egen hand (den lyckas ibland, det gör den) och jag fortsatte berätta att han nog var den enda personen jag visste som skulle kunna koppla på det viset.
Fast jag tänkte säga att han var den enda person jag känner som skulle kunna koppla på det viset. Fast det ville jag inte. För jag tycker inte om att använda det ordet så. Jag skulle inte påstå att jag känner min chef. Visst, vi jobbar ihop och vi pratar en hel del med varandra, men jag skulle inte säga att jag känner honom. Det är nämligen inte ofta jag uttrycker mig så om någon som jag inte verkligen, känner. Som i känner, som i känner på riktigt känner.
Och titta vilket lustigt ord känner är när man läser det så här många gånger.
Så jag sa att han var den enda jag visste som skulle koppla på det viset. För vi känner ju egentligen inte varandra. Bara väldigt ytligt.
Jag vet att det kanske är allmänt att man säger att man känner någon när det är någon som man vet. Och att andra uttrycker sig på det viset förstår jag. Men jag får ändå fel vibbar.
För det där med vad ord innebär är ju så enormt olika från person till person. Enormt olika. Till exempel tänkte min chef, uppenbarligen, inte bara blöt när jag sa blöt, han tänkte liksom. Blöt. Och så tänker inte jag. Så vi som missuppfattade varandra lite där.
Det är precis som ordet Nöjd. Där har han och jag också olika uppfattningar om innebörden. Och det har lett till några smärre missförstånd oss två emellan.
Och det är egentligen läskigt att det då är språket vi förlitar oss som mest på för att förmedla åsikter, känslor, tankar, och så vidare, som mest när det, uppenbarligen (igen), är så subjektivt. Varför vi lyssnar på orden oftare än vi lyssnar på, ja, jag vet inte om det är så, men, ja, oftare än vi lyssnar på resten. Eller att vi i alla fall lägger som störst vikt vid orden, och inte vid, ja, resten.
Som i lördags! Jag skulle förklara ordet Outlaw för en vän, och jag förklarade det i sammanhanget som en som var lite utanför och inte riktig var som alla andra och följde deras regler. Som en som var lite, friare, medan den här människan som sagt outlaw hade menat det som att det var en rebell. Sen enades vi i och för sig om att vi skulle översätta det som Laglös. Och då blev alla nöjda. Men ändå. vilken olika uppfattning vi hade, om samma ord.
Jag undrar om det är därför som människor använder så olika många ord. En del använder ju knappt några ord alls för att få fram sin mening, medan andra behöver flera flera tusen ord. För att man lägger olika meningar i vad orden betyder.
Jag tror att det skulle kunna vara så.
Jag läste en gång i en bok att språket var, eller, ja, jag citerar istället
"Att omvandla vår tredimensionella värld till en bild i huvudet är alltid en fantasi, däremot kan vi använda oss av mer eller mindre gemensamma symboler för hur vi tror saker ser ut.[...] När man sedan ska förklara vad man har sett händer ytterligare förvrängningar eftersom språket är ytterligare ett subjektivt instrument. Så vi kan ändå inte jämföra vad vi tror att vi skulle ha kunnat sett."
Over and out
Elin
She's the MAN!
När badrumet så var färdigmålat begav jag mig in i sovrummet och började meka på papper i stället. Men! Så förstörde jag lite av det jag gjort (inte med flit!) för att jag inte hade rätt grejer att hålla på med och då lade jag ner och somnade istället. Och kan du tänka dig sån tur jag hade, för när jag vaknade var hjärnan igång igen på mig, som att jag aldrig lagt av igår kväll! Så jag satte mig i bilen, åkte in till äffären och köpte lite grejer som behövdes, och så åkte jag hem och fortsatte där jag slutade igår. Fantastisk dag!
Jag var lite rädd nämligen, när jag lämnade min teckning så där halvfärdig igår, att jag inte skulle kunna göra den färdig. För. Jag vet inte hur du är funtad, men för mig är det så att jag har som sånna, Flows skulle man kunna säga. Ofta på kvällen. Då man som blir knäpp i huvudet och alldeles kreativ och kan få till riktigt bra texter, eller man får en massa idéer på saker man skulle kunna rita, eller bygga, eller förslag på hur man skulle kunna möblera om i ett rum. Sånna Flows. Och medan man är i det Flowet då går allt som bra. Och det funkar. Och, även om det inte gör det, så hittar man bara på nya grejer och löser det som inte funkade. Det är det där när man kommit ur Flowet som det blir lite jobbigare, för då kan man inte, hur man än pressar sig och försöker, för sitt liv få till det så där bra som man fick när man Flowade. Och sen vet man aldrig igen när man kommer hamna i ett Flow. Så, gör lämnar man något ofärdigt som man börjat på i ett Flow, är det aldrig säkert att man gör det färdigt.
Någonsin.
Förstår du hur jag menar?
Wondrous Place
Har du börjat känna det i luften, vad som är på väg?
Det är samma visa varje år, så fort snön börjar smälta kan man känna att den är på väg. Ångesten. Även kallad våren.
Det är något speciellt med våren men jag tycker att varje år så drabbas en av samma märkliga känsla att man måste göra någonting nytt. Det går inte längre bara att sitta och göra ingenting. Man måste ta tag i livet och hitta på saker att göra, radikala grejer. Flytta, byta pojkvän, slå ett världsrekord, ja något stort!
Jag tror det var därför man uppfann vårstädningen. De gamla hemmafruarnas vårångeststädning typ.
Så idag började jag måla om badrummet. Ett sånt desperat försök att göra någonting som är tänkt att göra livet lite bättre. Ja och ikväll när målarfärgen tagit slut och jag var in till färghandeln för att köpa mer, stannade jag till en sväng på biblioteket och lånade lite nya Cd-skivor. För det är något visst med Cd-skivor.
Nu är jag bara så galet sugen på att börja måla igen, sätta på musiken på min spelare på volym 27 (det låter i hela huset då), öppna en flaska vin, en burk Ben & Jerrys New York Super Fudge Chunk, dra på mig min målartröja , bli full som satan och bara.
Måla väggarna kritvita.
En kväll som vilken annan
Och om samtida relationsproblem på film! Yyyyes! Där satt den!
Det var väl inte exakt vad jag tänkt skriva från början men det får duga för nu sitter jag här och börjar få panik över att jag vill sova. Dessutom smakar det nachos i min mun... Blää.
Det är lika bra att göra så här när man får en bra idé till en seriös text. Man skriver ner den. I. Ja, man skriver ner idéen i en mindre seriös text, för då vet man att man inte glömmer idéen och då blir chansen att man faktiskt någon gång i framtiden skriver den där seriösa texten i alla fall en liten chans större.
Oj vad långt det blev. Och jag som hade tänkt fatta mig kort. Så gick det med den saken!
So long everyone!
You know what I see?
Jag drack te idag, vilket var väldigt trevligt. Det är ju inte varje dag man gör det menar jag.
Jag hade en bekant över en liten timme på eftermiddagen som jag drack teet med, vi hade ju så klart varsin kopp med te, men vi drack våra varsina koppar någorlunda samtidigt menar jag.
Mitt under vårt tedrickande och pratande kom jag på att jag verkligen längtar till sommaren nu! Det ska bli så härligt med så många människor på så gott humör och solsken och semester och kubb och saker att hitta på och att slippa klä på sig så mycket varenda gång man ska gå ut. Det ska bli fantastiskt härligt när det är sommar igen!
När jag kom att tänka på sommaren att komma nu 2010, kom jag att tänka på förra sommaren också, och på alla fina minnen därifrån, och alla mindre fina och då blev jag bara sådär alldeles varm i kroppen och fick för mig att jag var tvungen att skriva ner det alltihop. Så. Nu har jag gjort det!
Många kramar och tack för komplimangerna! God natt!
Oj vad jag är vuxen
Okej jag älskar min bil, men det här är en sån annan grej jag tänkte skriva om, en sån, icke materiell grej. Sak..? Vad blir det om det inte är materiellt, det blir väl varken grej eller sak egentlligen kom jag på?
I alla fall så kom jag på nu när jag som bäst stod och plockade fram frukosten och egentligen, verkligen, inte alls har tid att sätta mig ner och skriva en massa, att jag älskar att tänka.
Det är helt enkelt en fantastisk mekanism det där tänkandet! Jag menar inte typ "ååå jag tycker de e så coolt hur hjärnan fungerar å nervtrådar hit å dit å signaler och att vi rör benen utan att reflektera över det och så vidare, och så vidare", nej jag menar det här när man medvetet tänker. När man tänker tankar som i ord. Det är fantastiskt.
Och som när man tänker så där och så tror man att man har koll på vad man tänker och så drar hjärnan iväg i en helt ny eller annan riktning än den man trodde man höll på och tänkte i och så, huxflux, tänker man på något nytt, och man vet inte hur man kom dit. Det är så, för att än en gång upprepa mig, fantatastiskt!
Eller vänta, vi sätter knorr på det och gör det lite tyngre för alltså, det är inte bara fantastiskt egentligen, det är PHAN-tastiskt!
Idag ska jag förresten köra hyrbil för första gången i mitt liv. Jág har hyrt den, en Ford Focus. Flexifuel.
Läckert, eller hur
Hej!
Nu vet jag att det blir väldigt neggo här, och att sist jag skrev så var det också väldigt neggo, och gången innan dess och gången innan dess och gången innan dess, men okej, det är lite så det är just nu bara, lite neggo. Och jag har faktiskt skrivit en gång om något som var positivt och glatt. Så det så!
Oookeeej. Hur som hellst så är det huvudet upp och fötterna ner fortfarande, lika bra att försöka hålla det så, har hört att det typ kan bli lite tokigt annars och att allt blod som samlas uppe (eller ja, det blir väl nere då...) i huvudet om man har tvärt om från huvudet upp och fötterna ner kan orsaka skador och att man kan få men för livet och sådär om man håller på för länge, så, som sagt, lika bra att ha rätt sida rätt. Så att säga.
En sak jag inte tycker om var det ja. Det var då självaste vad svårt det ska vara att komma till skott idag då, vilket helt och hållet osökt får mig att börja tänka på fjällenresan här för några veckor sedan... Sälen '10 -legendary...
Har en god vän skrivit på gipset faktiskt!
Nu så. Ta mig i kragen Elin och skriv det var hon satte sig ner för att skriva.
USCH, LÄSKIGT DET DÄR NÄR EN BÖRJAR SKRIVA OM SIG SJÄLV I TREDJEPERSON... Och där hade Caps Lock gått på utan att jag såg det, för jag skriver bara med en hand nu för tiden och då är jag tvungen att titta på tangentbordet hela tiden och sen orkade jag inte radera och skriva om allt igen Utan Caps Lock igång så då skrev jag en förklaring istället som säkert tog dubbelt så lång tid att plita ner...
Jag tycker inte om människor som ringer med dolt nummer.
Så där! Finaly!
Egentligen hade jag tänkt att skriva en annan grej som var mycket längre men sen kom jag på att det var mycket roligare att skriva en liten såndär kortgrej eftersom det tog typ ett år att komma fram till det. Och jag vet att den här efterförklaringen lite som förstör (btw! längtar typ lite i smyg efter att klockan ska bli åtta för då går det ett spännande program ikväll på Kanal 5) det roliga i den där poängen med kortgrejen men det ger jag blanka f. a. n. i just nu :)
Oooooo! Jag verkligen älskar att skriva inlägg utan någon som hellst mening!
Vad står på schemat?
Om du då skulle skicka in mig i min tvättstuga, säg, ja, inte vet jag... Säg tio minuter, och fråga mig igen när jag kommer ut.
"Vart bor han?"
You could have just told us no though, you didn' have to be rude
Jag vet att du kanske kommer att rynka lite på näsan nu när jag lägger fram mitt det som jag ska lägga fram här, men det är så här jag tänker.
För, senast jag kollade, så var jag inte bara kompis med mina vänner. Visst var jag kompis med dem (eller ja, det finns visst en som jag inte kommer riktigt överrens med just alltid men det har egentligen inte med saken att göra här... ), men jag var inte bara kompis. För att vara vänner är inte så bara.
Det krävs en hel del vänner emellan.
Om du någon gång har spelat The Sims borde du veta vad jag menar. Okej, honestly, gubbarna i The Sims verkar visst egntligen inte vilja vara vänner på riktigt, för de e ju typ omöjliga att behålla om de inte bor i samma hus som ens egen gubbe och när man fått tolv stycken att flytta in (med en trettonde på gång) för att försöka hålla vänskapen uppe, så är det inte lätt att behålla dem då heller för då finns det inte plats med fler sängar i vardagsrummet (och alla vet hur sjukligt grinig en Sim som inte fått sova blir) så de börjar som bråka internt och blir ovänner i alla fall och sen stänger man av spelet och öppnar aldrig den tomten igen. Visst händer det att man stöter på dem när man går ut och hämtar posten med sin nya gubbe, men man passar sig ordentligt för att komma dem allt för nära. För man vet hur de är.
I alla fall. Man är inte bara vän med sina grannar i The Sims. Det krävs lite av gubben du spelar för att grannarna ska fortsätta vara med dig.
Precis som i verkligheten.
Att säga till någon att man bara vill vara vän, är på något, lite förolämpande kan jag tycka. (Och nej, det är med flit, stoppa inte in nåt osynligt, mentalt "sätt" efter något.)
Självklart är den allmänna uppfattningen inte att det är otrevligt att säga till någon att man bara vill vara vän. Jag menar, jag skulle gissa att det anses som ett av de finare sätt man kan, som de säger i staterna, turn someone down på.
Men jag tycker att det är det.
Så det så.
