All these things
Och så var det det här med ord igen. Dom är ju något speciella. Eller, det är något speciellt med ord. Eller hur man nu säger det.
Kom att tänka på det idag, nu ikväll, av ingen anledning alls egentligen, men jag kom att tänka på det lite lätt.
Jag var ute på promenad idag i snön med en gammal bekant som börjar bli en god vän. Och då sa vi något som fick mig att börja tänka på ord. Det är trevligt må jag säga. Fast jag tror mamman och pappan inte tror att vi börjar bli goda vänner. Jag tror att mamman och pappan, häng med nu här, jag tror att mamman och pappan tror att jag och min gamla bekanta e kk.
Och det har varit ett jäkla snack om sånt på det senaste. Om kk-kamratskap. På alla möjliga håll och kanter har det pratats. Och definierats. Fast det har egentligen inte med saken att göra. För jag ville skriva om ord.
I förra veckan. När jag var på jobbet och stog inne i diskrummet och diskade, kom min chef förbi utanför och sa något till mig om att jag skulle komma och titta på något papper eller prata om något eller hur det var. Och då svarade jag honom med att vifta lite på händerna och berättade att jag skulle komma alldeles strax, först skulle jag bara torka av mina händer "för jag är så blöt", varpå min chef säger till mig "men Elin, så där kan du ju inte säga!". Fast det tyckte jag, så jag berättade för honom att han var nog den enda personen som jag, och där körde det sig rejält i min hjärna och jag visste inte vilket ord jag skulle använda, men utan någon, för utomstående, märkbar paus i talet, löste min hjärna det där på egen hand (den lyckas ibland, det gör den) och jag fortsatte berätta att han nog var den enda personen jag visste som skulle kunna koppla på det viset.
Fast jag tänkte säga att han var den enda person jag känner som skulle kunna koppla på det viset. Fast det ville jag inte. För jag tycker inte om att använda det ordet så. Jag skulle inte påstå att jag känner min chef. Visst, vi jobbar ihop och vi pratar en hel del med varandra, men jag skulle inte säga att jag känner honom. Det är nämligen inte ofta jag uttrycker mig så om någon som jag inte verkligen, känner. Som i känner, som i känner på riktigt känner.
Och titta vilket lustigt ord känner är när man läser det så här många gånger.
Så jag sa att han var den enda jag visste som skulle koppla på det viset. För vi känner ju egentligen inte varandra. Bara väldigt ytligt.
Jag vet att det kanske är allmänt att man säger att man känner någon när det är någon som man vet. Och att andra uttrycker sig på det viset förstår jag. Men jag får ändå fel vibbar.
För det där med vad ord innebär är ju så enormt olika från person till person. Enormt olika. Till exempel tänkte min chef, uppenbarligen, inte bara blöt när jag sa blöt, han tänkte liksom. Blöt. Och så tänker inte jag. Så vi som missuppfattade varandra lite där.
Det är precis som ordet Nöjd. Där har han och jag också olika uppfattningar om innebörden. Och det har lett till några smärre missförstånd oss två emellan.
Och det är egentligen läskigt att det då är språket vi förlitar oss som mest på för att förmedla åsikter, känslor, tankar, och så vidare, som mest när det, uppenbarligen (igen), är så subjektivt. Varför vi lyssnar på orden oftare än vi lyssnar på, ja, jag vet inte om det är så, men, ja, oftare än vi lyssnar på resten. Eller att vi i alla fall lägger som störst vikt vid orden, och inte vid, ja, resten.
Som i lördags! Jag skulle förklara ordet Outlaw för en vän, och jag förklarade det i sammanhanget som en som var lite utanför och inte riktig var som alla andra och följde deras regler. Som en som var lite, friare, medan den här människan som sagt outlaw hade menat det som att det var en rebell. Sen enades vi i och för sig om att vi skulle översätta det som Laglös. Och då blev alla nöjda. Men ändå. vilken olika uppfattning vi hade, om samma ord.
Jag undrar om det är därför som människor använder så olika många ord. En del använder ju knappt några ord alls för att få fram sin mening, medan andra behöver flera flera tusen ord. För att man lägger olika meningar i vad orden betyder.
Jag tror att det skulle kunna vara så.
Jag läste en gång i en bok att språket var, eller, ja, jag citerar istället
"Att omvandla vår tredimensionella värld till en bild i huvudet är alltid en fantasi, däremot kan vi använda oss av mer eller mindre gemensamma symboler för hur vi tror saker ser ut.[...] När man sedan ska förklara vad man har sett händer ytterligare förvrängningar eftersom språket är ytterligare ett subjektivt instrument. Så vi kan ändå inte jämföra vad vi tror att vi skulle ha kunnat sett."
Over and out
Elin
