swedishidiotat

Jag har undrat på sistone om man kanske ska passa sig för att råda människor så mycket. För, även om man är utomstående och kan se på situationen med andra ögon, än vad de kan som är intrasslade i det hela kan, betyder inte det just för den sakens skull att mina ögon ser der som är det rätta med stort R. Det är väl som inte säkert att mitt råd hjälper mer än det ställer till det ytterligare, och jag har märkt på mig att jag har gett en hel del goda råd den senaste tiden. För människor ber mig om dem.

Jag har som blivit inblandad i relationsproblem, eller inblandad och inblandad. Det är inte jag som är relationsproblemet, men jag har fått bli som den utomstående som man pratar med om relationsproblemet. Och som man frågar. Och nu undrar jag bara hur det kommer sig? Varför? Jag som inte haft ett förhållande sen jag var elva år gammal, och jag menar, hur jävla seriöst var det då!? Det är mig de kommer till och frågar hur de ska göra nu när tjejen vänstrat och killen betett sig som ett svin.
"Jaha"
Vad kan jag bidra med i en sådan situation?

Jag märker att det blir neggo nu så vi släpper det här. Om det går, vi kan ju försöka i alla fall, fast, det brukar ju inte bli som planerat ändå.

Som när sju gäster krymper till tre. Som när det visar sig att man sprungit omkring och haft prestaionsångest kring värdinnegåvor och klädkoder helt i onödan, för det blev väldigt normalt. Väldigt trevligt, och väldigt normalt och jag har alltid sagt att jobb och privat är jobb och inte privat och så ser jag mig själv på en vimmelbild och undrar vad som hände. 
Jag vaknar som med en huvudvärk och funderar på varför saker och ting alltid tar så konsitga vändningar och varför livet är så överraskande, fast, det ska man väl vara glad för. Att livet överraskar en del. 
En stor del