Den bästa ursäkten 1
Den bästa ursäkten är den som är ärlig.
Det är den som ingen egentligen tror på.
Det är väldigt svårt att säga som det är. Mycket lättare att berätta en historia om hur tåget var sent in på stationen och att du sprang hela vägen mellan spåren och nästan knuffade ikull en tant med två konsumkassar men att tåget du skulle byta till åkte från perrongen typ precis när du kommit fram och att du flåsande sprang längs med tågets sida som dess fart ökade och din avtog. Så du fick ta näst tåg. Och det var därför du missade början på den här viktiga föreläsningen.
Istället för att berätta som det var.
Att du stod i kö inne på pressbyrån för att köpa en banan, en bonaqua silver med smak av päron, och en dubbeljapp (plus eventuellt en expressen att läsa på vägen), när du såg hur ditt tåg rullade in på stationen men att du var lite för hungrig och lite för nyfiken på vilken politiker som ertappats med byxorna nere och vars censurerade ansikte nu prydde varenda dagstidnings löpsedel, för att orka tränga dig i kön och springa ut på perrongen. Så du väntade på nästa tåg. Och det var därför du missade början på den här viktiga föreläsningen.
Det är enklare att säga "Jag har magknip" när väninnorna frågar om man vill följa med ut och dansa än att säga "Jag är halvklaustrofobisk och får panik av att vistas i trånga utrymmen med mycket människor".
Det är inte lika komplicerat att förklara hur man glömt telefonen hemma i lägenheten på hallbordet när man åkte upp till föräldrarnas sommarstuga över helgen och att det var därför man inte kunnat svara eller har ringt upp något av de fjorton missade samtalen från en vän, som att bara säga att man inte orkade prata.
Mycket lättare att berätta hur väckarklockan inte ringde i morse istället för att bara förklara hur man inte orkade gå upp.
