Alla som tittar ner i marken när de promenerar... och allt vad de missar.
Varför?
Är hon rädd att tappa bort sina fötter? Eller för att fötterna ska trampa snett?
Hon har haft sina fötter på samma ställe hela livet förutsätter jag, för så är det för de flesta. Hon borde veta att fötter inte är något som helt plötsligt bara lossnar och trillar av. Av egen erfarenhet vet jag att de brukar sitta ganska hårt fästa vid benet.
Jag tänker på hur mycket den här människan inte ser. Jag tänker på hur mycket av världen som hon missar. Allt som händer runt omkring henne som hon inte får vara med om. Den där expediten i skyltfönstret som skyltar om, den där syggingen på andra sidan gatan som sitter och fikar med sin kompis, den där jättefina lampan i ett fönster på andra våningen i lägenhetshuset, bilarna med roliga reg.plåtar som kör förbi. Och framför allt; alla människor. Alla de nya spännande människor som går förbi som hon inte ser. Alla leenden, alla mobilpratare och alla de andra som precis som hon går och tittar ner i marken.
Det jag undrar är varför man frivilligt väljer att missa vad som händer i världen man har precis bredvid sig till fördel för sina fötter, som förhoppningsvis alltid kommer sitta kvar där de sitter, och som har suttit där i alla år?
Jag har haft mina fötter i lite mer än 19 år. Jag vet var de sitter, behöver inte hålla koll på dem. Jag kan titta på världen i stället.
En bra kväll
Mammas nya kille 21 oktober
If the answer is no, can I change your mind?
Vet inte om jag har skrivit om det förut, den texten kanske ligger någonstans, hopknölad eller nåt, under en säng eller i ett skrivblock, den skulle visst kunna göra det, och så är det ingen annan än jag som har sett den. Det skulle kunna vara så. För jag vet inte, och jag kommer inte orka kolla igenom alla inläggen här som jag har skrivit sen jag började.
...för de är ju så många...
I vilket fall som helst fick jag mig en reminder om det här när jag satt och dåsade lite på bussen tidigare i veckan. Det var länge sen jag åkte buss nu, och jag upptäckte hur skönt och mysigt jag tycker det är. Så länge man vet att man inte Måste ta bussen. När man kan välja liksom. Då är det himla bra.
Jag satt altså på bussen. Och så satt jag sådär som man gör när man tycker det är lite mysigt att åka buss och det regnade lite ute och var lite halvmörkt, eller det hade blivit mörkt, men vi var fortfarande i stan så det var ganska ljust ändå fast ändå inte ljust liksom, men eftersom det finns lampor i stan så blir det ju inte helmörkt. Det blir sådär lite julstämning. Julljus. Typ. Jag hade precis stoppat i lurarna till musikspelaren i öronen och lutade mig med kroppen och huvudet mot rutan (sådär mysigt) när jag ser en tonårsdotter och en mamma som står och väntar vid ett rödlyse för att få korsa gatan som min buss kommer och åker på och då blev jag så glad, gladare än jag redan var. Där stod det en mamma och en dotter, som hon nästan var vuxen, och såg så glada ut tillsammans och dom hade säkert en bra relation tänkte jag. Och sånt gör mig glad. Mammor och döttrar som trivs tillsammans. Det blir man glad av.
Hur som helst. Mamman och dottern fick inte grönt ljus innan vi fick det, och när bussen rullar på och jag får se de där två gulliga lite närmre så ser ajg att det inte är en mamma och en dotter med en bra relation. Det är en vuxen tonåringstjej och hennes kille.
Och detras relation vill jag inte lägga mig i, men dom såg glada ut...
Tänk vad jag hade missat om jag till exempel hade vänt huvudet innåt bussen och inte tittat vidare på vad jag trodde var en mamma och en dotter, då hade jag aldrig sett att mamman egentligen var en man, och hade för evigt trott att det var två av den kvinliga sorten jag sett. En mamma och en dotter med en bra relation. Och då hade ju det varit det jag sett, och då hade ju det varit sant.
Tänk vad allt är relativt, till och med en sån sak som om någon är man eller kvinna!
Måndagsmys
Det var så mysigt idag så jag och hundarna gick ut i skogen och hade utflykt med varm choklad och skinkmackor.
En bra utekväll
Jag har fått en praktikant!
Det sprider sig en doft i hela huset av äpple och kanel, som har sin källa i den nyss färdigbakta äppelpajen som står på en träbänk i köket. Jag har vita, fluffiga, alldeles underbara benvärmare om vaderna. På jobbet trivs jag väldigt och jag är ute på timlånga promenader i stort sett varje dag.
Det är fantastiskt.
Och jag har fått en praktikant!
En alldeles egen, liten, halvskolad praktikant.
Hon heter Johanna.
Praktikanten heter Johanna och praktikanten Johanna är enormt praktisk. Visslar man så kommer hon, och har man ett litet arbete till övers är hon mer än villig att axla ansvaret och se till att uppdraget blir utfört.
Det är så gulligt.
Och att veta att en annan var på precis samma sätt och i den exakta situationen för 213 dagar sedan (är fortfarande till viss del) är också det helt fantastiskt.
Tänk att jag, jag som precis har börjat jobba, jag,
jag har fått en praktikant.
Den som mördade Gloria ska DÖ!
Lyssnade på radio idag. Den fungerar igen, eller, vi har en ny. Sen några veckor tillbaka. Lyssnade på den där dåliga kanalen och så påannonserar den lilla gnoan, som ska föreställa någon slags programmledare, Mando Diaos gamla låt Gloria. "Här kommer lite ny och fräsch musik" fuck no it isn't. Den där förbannat bra låten är gammal som gatan i musiksammanhang, kommer från skivan som släpptes i februari i år. Ny och fräsch? Ha!
Låten börjar spela och Elin tänker; Det är något som inte stämmer? Vad kan det vara?
Tills det slår mig. Det är en Remix. En Remix. En våldtäkt. Det är en skändning av en låt som kan ta vilken dag som hellst till nya höjder! Någon har våldfört sig på den, kört den i backluckan till en ödslig avkrok i skogen, slängt den i diket, dränkt den i tändvätska och tänt på. Och låtit den dö.
Någon har satt sig i bilen och kört därifrån och sakta låtit Gloria dö i dikeskanten.
Får jag tag på den jäveln kommer hon önska att hon aldrig blivit född!
Plus idag vill jag skriva en sak som jag verkligen tycker om. Jag tycker om Reportrar som kräver svar.
3 klick frammåt, 48.15 in i avsnittet. Det är journalistik.
Socialbidrag?
Hoppas du har det bra där ute!
Hörs igen!
Elin goes new
Hej!
Jag har ändrat lite i min den här som jag skriver i så här på internet. Så, den nya sidan kommer man till här.
Hihihi
Andy played guitar
Radion på jobbet har gått sönder.
Det var i förra veckan det hände. På torsdagen tror jag. Den bara fungerade inte.
Så nu tänker jag alldeles för mycket.
Jag kommer nog att bli knäpp.
För när man inte har någon radio att lyssna på, och man inte pratar med någon. Vad gör man då? När det är alldeles tyst och ingen säger något. Då tänker man. Man tänker på vad man gjorde i helgen. Man tänker på hur vädret ska bli resten av veckan. Vad man ska ha på sig imorron. Hur livet kommer att bli. Att det var en härlig sommar. Vad man gjorde förra fredagen.
Man tänker.
På stort och smått.
Det är därför det är så bra med radio. För då när det är tyst och ingen pratar så pratar de på radion. De som sitter i studion och de som sjunger låtarna pratar och låter och tänker. Har tänkt. Åt mig. Så att jag slipper. Då är det bara att lyssna på allt tänk som kommer genom radion och så slipper man göra det själv.
För honestly. När man står en hel dag och bara tänker.
Det kan bli lite mycket.
Don't try this at home
Jag har verkligen inte förstått varför tv- och filmbolag världen över känner att de behöver komma med den uppmaningen till sin publik. Tror de verklligen att den har någon effekt?
Själv blir jag mer nyfiken och sugen på att själv ta reda på hur det är att hoppa femtio meter utan skyddsutrustning och landa på en skateboard som far ut på en ramp, låter mig volta i luften och sen skickar mig ner i en pool med hajar, när jag får uppmaningen "Prova inte det här hemma" än när jag inte uppmanas att göra något alls.
Och, tror verkligen bolagsmännen och -kvinnorna att den idiot som faktiskt får för sig att köra i vind med ett livsfarligt stunttrick på egen hand skulle låta bli bara för att det innan inslaget i tv-rutan visas ett kort meddelande där hon råds att inte själv prova på detta?
Jag tror i alla fall inte det.
En galning är en galning, även om hon uppmanas att vara klok.
Vad jag drömmer om
Idag när jag gick från jobbet tittade jag lite snabbt i min utkast-mapp på telefonen efter ett uppslag till något att skriva. Jag brukar göra det när jag har lite idétorka, titta i utkast-mappen, för det är där jag skriver upp små stycken, idéer och rubriker när jag inte kan skriva ner allt det jag tänker på på en gång. Idag hittade jag ett utkast som löd;
Jag drömmer om sjukhusspyor.
Så stod det. Fast utan punkten.
När jag läste tänkte jag "Jag är ju för tusan knäpp i huvudet". men så är det. Jag drömde om sjukhusspyor.
Det var en kväll för några veckor sedan när jag låg som bäst och skulle somna, gled in i en sån där dvala och drömde lite fast än jag inte sov än, men jag var inte vaken heller. Och sen vaknade jag till medvetande och det första som dyker upp i mitt huvud "Jag drömmer om sjukhusspyor". Jag var tvungen att skriva ner det, för det kunde nog bli något av det trodde jag. Och det var en så välformulerad dröm. Håll med om att det inte är verkligt ofta man kan sätta bara fyra ord på att beskriva en dröm utan att missa hela innehållet. Men med de fyra orden blev hela min dröm beskriven.
Det är så där på kvällen som de bästa idéerna kommer. Tycker du inte?
Precis när man gått och lagt sig, då får hjärnan visst för sig att den får tänka som den vill och så blir det lite galet ibland. Och väldigt bra andra gånger.
Det värsta är när man ligger där och tänker på vliken bra sak man kommit på och att man borde göra något med den imorron när man har tid, för det är en sån bra grej, och man vet att om man inte skriver ner själva kontentan av funderingen man har i huvudet just precis då innan man somnar kommer man inte komma ihåg den imorron. Men man tänker att den här saken ju är så bra så den kommer man ihåg. Och så somnar man. Och på morgonen minns man ingenting.
Det är som om man blir straffad för att man är så lat att man inte orkar masa sig upp ur sängen och skriva ner idéen, och därför inte förtjänar att ha den kvar. Orkar du inte nu är du inte värdig den här tanken.
Tänk vad många tankar man har försakat. Bara för att man var lat.
Vad det givande med att dröma om sjukhusspyor var kan jag dock inte minna mig. Det är nämligen det enda jag kommer ihåg, de fyra orden, och inte drömen i sig.
Och jag skulle så gärna vilja veta. Varför drömer jag om sjukhusspyor?
En inte helt oreviderad bit om förväntningar.
Det är så skönt med främlingar. Det enda dom vet om dig är hur du ser ut.
Visst, en klädsel och hållning kan säga mycket mer om en person än vad ett hundratal ord kan beskriva. Men en ny bekantskap är ändå en blank sida, ett ställe att fylla i sig själv. Utan förväntningarna på hur du bör bete dig. Utan förväntningarna på att göra det som är Du.
Det finns ett problem med gamla vänner.
När en person förändras och den andra inte gör det. När det finns regler för hur Du är. Hur du bör bete dig i särskilda situationer för att vara Du.
Och så helt plötsligt är du inte längre Du och din vän undrar vad som flugit i dig. När du inte uppfyller hennes förväntningar på vem Du är. Vem är du då?
Ingen hon känner.
Eller vill känna.
En ny bekantskap låser sig inte på samma sätt. Med en ny bekantskap kan du vara Du.
Utan att inte vara Du.
Du är den du är, vad än du gör och säger. För en ny bekantskap är allt du gör Du.
Det fanns saker jag inte kunde berätta för mina vänner. För dom visste hur jag skulle vara. Och tänka. Och tycka.
För dom visste vem Jag var.
Till alla som inte vill se en halvnaken James Marsden
Jag blev konfunderad.
Hur kommer det sig att när jag söker på James Marsden på en av världens största sökmotorer på internet är det här det allra första som kommer upp.
Jag vill veta i vilka filmer han spelat förut för jag tyckte mig känna igen honom när jag tittade på film förra helgen och, du vet hur det är. Man sitter där och tänker, varför känner jag igen den där skådespelaren, vad har han gjort förut, måste vara en film jag sett... Jo men vänta var han inte med i, åh, den, å vad heter den! Den där. Han var typ lite ond? Nej? Eller? Var det, nej just det ja det var ju han den där andra, han som var med i The Prestige.. Ja just det... Jo men spelade inte dom mot varandra i någon film då?
Du vet hur det är.
Man blir inte klok.
Så då tittar man på datorn.
Söker på namnet man såg i eftertexterna och får en träff.
Men varför en posebild där han är halvnaken!
Jag blir lite upprörd. Varför är det den första träff jag får. En bild. Där han står och visar raggarsträngen. Jag vill inte se en naken James Marsden!
Jag vill bara veta vilken film han spelat i förut.
Om prick fyra månader är man nog jättespänd och det är sådär härligt dagen-innan-Julafton-mysigt
Prick på slaget nio
Kontinuitet är en bra sak.
Och ett bra ord.
Engelska är också en bra sak.
Det är svårt att inte låta sig påverkas av sådant som är bra. Tillexempel Engelska.
Och kontinuitet.
Det vet alla vi som känner mig.
Saker och ting får en annan klang, och en annan innebörd när det blir på engelska. Det blir, mer, ett, det blir ett annat uttryck, det är mer ett maby än ett kanske. Och det finns mer infinity i oändligheten än tvärt om.
I love you innehåller däremot inte lika mycket kärlek som Jag älskar dig.
Fan ta reklamen
Nooo.
D is for Dangerous
In a rush of inspiration
När jag tänkte lite till
Sen kom sommaren. Och jag hade inget bloggkonto att logga in på. För jag var på landet, och på landet finns inget internet (läs fanns, vi talar om början av sommaren nu...). Alltså blev det inget bloggskrivande.
Nu är det ju förvisso så att även om inte jag skriver blogg så betyder inte det att jag inte skriver alls, nej. Det gör det inte. Jag skriver.
Men inte blogg.
Jag har tankar och idéer även fast jag inte har (läs hade) internet. Och jag skriver, jo.
För när man har använt en halv vår till att skriva lite nästan varje dag är det inte så att skrivet helt plötsligt försvinner bara. Det skulle vara mycket märkligt, ungefär som att tänka att om man inte äter varje dag så försvinner nog hungern. Det gör den inte (believe me).
Så jag har skrivit. Jag hittade en bärbar dator och ett USB-minne och jag skrev. Inlägg, texter, tankar. Typ. Nåt i den stilen.
Därför är det inte alltid att mina inlägg är helt up to date.
Så att du vet.
En tanke som slog mig
Och så få ord.
