swedishidiotat

En sak jag ofta kommer att tänka på är hur många oskrivna texter jag går omkring och bär på i huvudet.

Till exempel som när jag promenerar.

Det är ofta som tankar flyger in och förbi när man är ute och går. En rubrik, en inledning, ett innehåll. Ibland en hel text. Som färdigskriven vissa gånger, och andra hittar man på medan man går.
Har det att göra med den friska luften undrar jag? Att man andas in nya tankar och infallsvinklar? Att man liksom man gör med syret, suger i sig idéer som går via lugorna, filtreras i blodet och sedan far upp i hjärnan för att bidra med något nytt. Eller är det något annat som gör det?

Hur det än förhåller sig är det ett välkänt faktum. Läste det till och med i en tidning för ett litet tag sen att om man skulle prata allvar med någon var det en bra idé att göra det under en promenad. Och, visst är det väl så, vi ha väl hört uttrycket att lite frisk luft rensar tankarna förut allesammans, har vi inte?

Jag kanske tänker på ett annat uttryck.

Inte omöjligt...

Men promenader är i vilket fall som helst rena rama idékanonerna. Behöver man något att skriv om, då går man.

Det är en märklig sak, den där lyckan.

Tänk dig, att vara lycklig. Hur det känns. Det är otroligt. Det är underbart, det finns inget bättre.

Och tänk dig sen, av vad blir du lycklig. Den där lilla, lilla saken som gör dig lycklig. Nej nu tänker du på glad, inte glad, lycklig. Tänk på vad som gör dig lycklig.

Tänk efter.

En endaste liten blick, av misstag. Men oj vad den kan vara lycka. Den endaste lilla blicken.

Det är en märklig sak, den där lyckan.

Konsten att skriva en text utan mening. Att inte komma fram till en slutsats, att stampa på samma ställe, att inte veta mer när man slutar skriva än man gjorde då man började

Att bara älta
Äkta
Det är svårt

Idag blev jag officiellt larvig. Toklarvig.

Jag har lagt upp mitt första klipp på YouTube.

Det går inte att se för alla, så ingen rusning gott folk. Jag har fortfarande nog med stolthet i kroppen för att inte lägga upp mig för hela världen.

     

Den bästa ursäkten är den som är minst trovärdig

Ett lejon åt upp min telefon igår, det är därför jag inte svarat på ditt sms

Jag kan tyvärr inte komma på festen, jag har möte med Mahatma Gandi

Förlåt att jag är sen, jag var tvungen att vinka ner ett flygplan på tomten innan jag gick hemifrån

Jag glömde inte din födelsedag. Det var. Ja, jag glömde den inte.

Den bästa ursäkten är den som är ärlig.

Det är den som ingen egentligen tror på.

Det är väldigt svårt att säga som det är. Mycket lättare att berätta en historia om hur tåget var sent in på stationen och att du sprang hela vägen mellan spåren och nästan knuffade ikull en tant med två konsumkassar men att tåget du skulle byta till åkte från perrongen typ precis när du kommit fram och att du flåsande sprang längs med tågets sida som dess fart ökade och din avtog. Så du fick ta näst tåg. Och det var därför du missade början på den här viktiga föreläsningen.
Istället för att berätta som det var.
Att du stod i kö inne på pressbyrån för att köpa en banan, en bonaqua silver med smak av päron, och en dubbeljapp (plus eventuellt en expressen att läsa på vägen), när du såg hur ditt tåg rullade in på stationen men att du var lite för hungrig och lite för nyfiken på vilken politiker som ertappats med byxorna nere och vars censurerade ansikte nu prydde varenda dagstidnings löpsedel, för att orka tränga dig i kön och springa ut på perrongen. Så du väntade på nästa tåg. Och det var därför du missade början på den här viktiga föreläsningen.

Det är enklare att säga "Jag har magknip" när väninnorna frågar om man vill följa med ut och dansa än att säga "Jag är halvklaustrofobisk och får panik av att vistas i trånga utrymmen med mycket människor".

Det är inte lika komplicerat att förklara hur man glömt telefonen hemma i lägenheten på hallbordet när man åkte upp till föräldrarnas sommarstuga över helgen och att det var därför man inte kunnat svara eller har ringt upp något av de fjorton missade samtalen från en vän, som att bara säga att man inte orkade prata.

Mycket lättare att berätta hur väckarklockan inte ringde i morse istället för att bara förklara hur man inte orkade gå upp.

Vad händer när fantasin tar slut?

Blir man tom och tråkig då? Blir man som en av de där gamla farbröderna och tanterna som man fick skäll av på släktkalasen för att man lekte att farmors soffa var ett sjörövarskepp? "Att dom inte ser! Och där borta bakom bokhyllan står ett helt band av pirater. Titta då, det gör det visst det!" Men dom såg inte. Tanterna och farbröderna sa bara att man skulle sitta still i soffan eller så kunde man gå därifrån och att det inte var någonting alls bakom bokhyllan, förutom en bit tapet som klarat sig undan cigarettröken och därför var lite ljusare än resten av rummets tapet. Men hade man frågat farbröderna eller tanterna hade dom säkert inte sett det heller. Dom såg bara det som var. Som man kunde se.

Det som var bakom fanns lika lite som piraterna och sjörövarskeppet.

Finns det en kvot av fantasi tilldelad varje människa? Och när den kvoten tar slut så går det inte längre att tänka på kul. Tänka sig pirater och nergrävda skatter, stora slott i bortglömda länder och äventyr på andra sidan jorden. Eller hitta på en rolig efterrätt att bjuda sina vänner på.

Panna cotta är väldigt gott, det passar bra efter grillat, men det för inte precis tankarna till hemliga länder och magnifika utsiktsplatser

Jag har varit på landet hela sommaren nästan. Nu är det slut med det. Nu är jag hemma. För att stanna.

I helgen åkte jag wakeboard med svågern igen, det är så sjukt roligt men uppehåll på ett år gör lite att man tappar känslan för det där med att komma upp...

Det tog några försök men tillslut så, tillslut stod jag upp. Glassade lite och lyckades till och med med en vändning utan att dratta i.

Lyckade sträcka till ryggen också så sen i lördags går jag som en gammal gumma när jag ska försöka böja mig.
 

Idag lagade jag pyttipanna och det blev jättegott och jag tyckte det såg så himla trevligt ut där när det stod på spisen så jag var tvungen att fota. Så varsågod; titta och låt det vattnas i munnen

Okej det såg mycket godare ut irl..

Om en vecka prick börjar jag jobba.

Jag kommer att jobba i minst 231 dagar. Minus 14.

Det är hemskt.

Inte för mitt liv kan jag förstå hur det ska fungera.

Inte för mitt liv kan jag förstå hur det kunde bli så här.

Inte för mitt liv vill jag förstå hur det här var det bästa av alternativen.

Dom säger att det inte är så farligt. Att man vänjer sig.

Att det går över med åren.

Men det är dom som Nöjer sig.

Sug.

Dom nöjer sig och ser ingen annan väg.

Och tänker. Man vänjer sig, det är inte så farligt.

Det är sommar. Det är varmt och klibbigt. Det blir så i Augusti.

Det är sommar och på sommaren är det varmt och klibbigt. Det vet man.

Och man går, fyrtio veckor varje år. Väntar på sommaren.

När den kommer är den varm och man blir klibbig.

Och sen är det vinter, höst, vår. Fyrtio veckor. Vår och vinter och höst.

Det är sommar och på sommaren är det varmt och klibbigt. Speciellt i Augusti.

-Hon skriver som jag! -Dristade jag mig att säga idag när jag hade läst några kapitel ur den nya boken jag lånat från biblioteket. Kanske inte helt rätt. Det är kanske jag som skriver som henne, om man tar i aktning att hon varit författare redan sedan innan jag föddes. Sedan innan jag var påtänkt till och med.

   Så det blir väl jag som skriver som henne. Vilket känns mindre trevligt. Helst vill jag faktiskt inte vara någon copycat.

   Men jag vet inte om det räknas riktigt. För jag har aldrig läst hennes böcker förut. Gills det då? För jag visste ju inte. Hade ingen aning. Om att hon skriver på det viset också. Att hon skriver som jag. Vi kanske inte ens skriver som varandra?

Vi kanske skriver på helt olika vis. Bara att våra texter kan liknas lite vid varandra. Eller så är det bara hopplöst larvigt av mig att ens tänka en tanke i närheten av att våra texter skulle ha minsta lilla gnutta av vad-det-nu-är gemensamt. Att jämställa mig med en etablerad författare och påstå att hon skriver som jag gör. Som att jag skulle kunna mäta mig med henne ens med en ynka stavelse.

Man kan inte mäta sig med dem av vilka man lär? För jag lärde mig en ny sak idag. Jag lärde mig ett sätt att använda långa bindestreck på och nu ska jag bara lista ut hur man trycker på tangentbordet för att få bindestrecken att bli långa. Och hitta ett ställe där jag kan använda dem.